"Ett hett eftertraktat seminarium om att gå på teater med barn i förskola och skola". Med dessa ord hade Norrbottensteatern gjort reklam för den föreläsning som dramaturgen Anders Duus höll på LUBU i går. Hettan återspeglades emellertid inte i publiktrycket: i lokalen finns kanske sex personer, föreläsaren inkluderad.
Förståelse
Egentligen är det ingen föreläsning utan snarare en presentation och genomgång av en handledning med titeln Att öppna nya världar som Riksteatern tagit fram. Den är skriven av professor Karin Helander och ska hjälpa vuxna och speciellt lärare att introducera teatern för barnen och maximera deras upplevelser exempelvis genom samtal före och efter föreställningarna. Om det inte vore för skolan skulle många barn inte komma i närheten av en teatersalong.
- Det är inte så att Agnes sju år suger tag i Tove åtta år och säger: ska vi pipa ner till Norrbottensteatern? säger han.
Problemet är att många barn och ungdomar inordnar teaterbesöken i en skolkontext, där förståelsen blir det primära och det finns ett facit som säger vad som är rätt och vad som är fel. Barnen förstår med andra ord att det är viktigt att förstå. Anders Duus refererar till en av Karin Helanders receptionsstudier som handlar om några fjärdeklassare som såg Ett litet drömspel av Staffan Westerberg. När hon gjorde sina första sonderingar bland barnpubliken fick hon mängder av svar av typen: "Teatern var rolig och sorglig och man förstod väldigt mycket också" och "Det som var bra var att man förstod vad handlingen var i historien".
Djupintervjuer
- I den här pjäsen som är en ganska typisk Staffan Westerberg-historia - Strindberg finns med som en arg kudde och det finns ett paraply och så där - så har barnen alltså fattat beslutet att tillfredsställa vuxenvärlden som tycker att det är bra när man förstår någonting. Då blir de vuxna nöjda och glada.
När Karin Helander gick vidare med djupintervjuer med barnen visade det sig dock att barnen haft så olika och fullständigt magiska upplevelser att man knappt kunde tro att de sett samma pjäs.
Tonåringar är kanske den svåraste publiken att nå. Anders Duus nämner den hårt prövade högstadieläraren som tyckte att tretton-fjortonåringar inte ska se teater, eftersom de har en egen teater som pågår inuti kroppen. "Tretton-fjortonåringar ska bara springa runt på en äng".
- Och det är riktigt att det är lite av start i backe att spela för kidsen. Alla som har sett en tonårspublik drälla in i en teaterlokal i ett sånt tempo att det nästan känns som att de rör sig baklänges vet att det kan vara en skrämmande upplevelse.
Den yngre publiken är ofta grundpositiv, de rusar in och sätter sig längst fram medan tonårspubliken ofta dräller in och sätter sig så långt bak man kan.
- Någonstans på vägen har man skaffat sig en grunduppfattning att teater är töntigt, mossigt, gammaldags och förmodligen bögigt dessutom.
Han påpekar att tonåringarna har kvar inställningen att teater är något som vuxenvärlden tycker att man ska gå med på, att där finns något man ska förstå och lära sig, men att de nu revolterar mot detta. Detta kompliceras ytterligare av gruppdynamiken.
- Jag tycker att det här är ganska kul men jag måste stämma av med Kevin uppe i hörnet. Han ser fortfarande ganska intresserad ut, då är det nog okej för mig att uppskatta det här.
För allra första gången
Anders Duus berättar att han trots detta för sin personliga del älskar att skriva dramatik för yngre tonåringar.
- När man tar sig över krönet med högstadiepubliken, när man väl har vunnit dem, då finns det ingen gräns för hur långt man kan gå. Därför att det är så väldigt mycket under de där åren som är på liv och död. Det är så mycket som händer för allra första gången.