En stor del av den massiva, faktiskt tröttsamma, mediauppståndelsen kring den här skivan har handlat om hur svårt folk har att förstå hur Hellström nästan räknar med att bli avfärdad vid varje skivsläpp. Jag tycker det är självklart, men så befinner jag mig i samma värld också, om än i en i jämförelsevis mikroskopisk version av den. Det vore ju också helt ointressant om det inte vore för att den centrala låten på 2 steg från Paradise handlar om just detta. I Dom där jag kommer från redovisar Håkan sitt förhållande till de Göteborgsstjärnor som kom före honom, och lite grann de som kommit senare. Det är en blaxplotationorgie i wah-wahgitarrer, fläskiga orglar och rytmer och rader som "Det finns en första plats som inte går att nå/För ingen tror att dom är nåt där jag kommer från." Det är lite felaktigt att säga att det låter Madchester, det är mycket större än så. Texten och sången transcenderar till och med den unge och geniale Shaun Ryder. Man får gå längre bak i tiden för att hitta något att jämföra med. Som Curtis Mayfield eller Al Wilson. Och så där går det att hålla på. Droppa namn. Magnus Uggla, Ted Gärdestad, Olle Adolphson och så vidare. Men då missar man poängen litegrann. Som ju är att fenomenet Håkan är större än sina beståndsdelar. Jag vet vilken dy hon vart i, är den vackraste låt som någonsin skrivits. Eller, vänta det är ju Vid protesfabrikens stängsel, eller. Och så vidare. Just nu är det så. Det är hela tiden Nu, när man lyssnar på Håkan och därför är det inte så noga med vad som skiljer den här skivan från förra, men det är mer körer och lite funkigare om någon ändå undrar. Dessutom känns det inte som att han spelar det minsta tuff på den här skivan, en liten petitess som gav somligt på För sent för Edelweiss en viss slagsida. Hur han gör är ett mysterium, hur producenten Jocke Åhlund gör för att få det att fungera i varje låt (utom, slående nog, de två han inte spelat in) är ett mysterium. Men det är väl så den religiöse känner inför gud. Man fattar inte vad det är som händer, men man vill ha mer av det, hela tiden. Han är det märkvärdigaste som hänt svensk musik sedan, ja, någonsin.
