På söndag utspelas den 89:e upplagan av Oscargalan. Ett av de priser som delas ut går till bästa originalmusik. Musik, och ljud, har en avgörande betydelse för hur en film upplevs och uppfattas – och hur den kan tolkas på ett djupare plan. Det låter självklart, men det är långtifrån alltid som filmmusiken får tillräcklig uppmärksamhet.
Veteranen bland årets fem filmmusiknomineringar är Thomas Newman (son till Alfred Newman, den meste filmmusikvinnaren genom tiderna med 9 Oscarstatyetter). Newman junior har varit nominerad 13 gånger utan att vinna och det lär förbli så: hans musik till Morten Tyldums pojke-möter-flicka-i-rymden-film, halvkalkonen "Passengers", är ofördelaktigt såsig och smetas förutsägbart ut över bilderna för att publiken inte ska missa att känna på rätt sätt.
Måste en film i sig vara lyckad för att musiken som ledsagar den ska ha bäring? Nej, kopplingen är inte självklar, men i år är tre av filmerna i musikkategorin också nominerade till bästa film: Damien Chazelles "La la land", Garth Davis långfilmsdebut "Lion" och Barry Jenkins "Moonlight".
La la land har rekordmånga nomineringar, 14 stycken, och det är troligt att Justin Hurwitz musik drar högsta vinsten – främst beroende på att ljudbilden i denna romantiskt drömmande musikalfilm är en så integrerad del av handlingen. Helheten är utsökt utförd med lätta händer och fötter och swingtakterna, hämtade från jazzens glansperiod, vispar fram ett soundtrack som i allra högsta grad är lyssningsbart på egen hand. Toppa det med modern vemodspop och, jo, jag är övertygad. Samtidigt är det mer nostalgiskt än framåtblickande.
Lion är en tårframkallare av rang, om en indisk adoptivpojke som söker sina rötter. Att lyssna på Dustin O'Hallorans och Hauschkas musik utan bilder blir något jämntjockt. I filmkontexten fungerar det distinkt återkommande ledmotivet, med luft emellan, bättre. Här har vi att göra med ett pianodrivet soundtrack av ett slag som ofta används i filmsammanhang – kalla det en förlängning av Michael Nymans Pianot för 25 år sedan. Det är solitt, men saknar den transparens som finns i Nicholas Britells musik i "Moonlight" och Mica Levis i "Jackie".
Britell skänker berättelsen, om en svart homosexuell mans uppväxt i ett hårdfört område i Miami, nyanser som rör sig på bristningsgränsen. Det dovt enkla, jagade huvudtemat med piano och fiolflageoletter går att läsa som ett rop på förståelse, ett rop på hjälp från någonstans djupt inne i huvudpersonens kropp. Det mjuka som växer inom honom står i stark kontrast till knarkvåldet runtomkring.
Samma kvaliteter vibrerar i Levis borrande glissandostråkar. Som den sörjande Jackie Kennedy (efter att JFK mördats) är Natalie Portman i bild i princip hela tiden. Levi (som, om hon vinner, blir den blott fjärde kvinnan att få en filmmusik-Oscar) suger in åskådaren i en stumhet och tomhet som aldrig viker. Av de fem nominerade har hon det mest egensinniga tilltalet. Vinnaren då? Ja, själv föredrar jag Moonlight eller Jackie. Här finns det i såväl musiken som i sättet den används i filmerna en uppenbar medvetenhet om effekt och verkan.
Fotnot: På följande spellista på Spotify finns ett urval av musik från de nominerade soundtracken: https://open.spotify.com/user/eyebender/playlist/4y7I04h1LsEeNflkxLkwIz