Den första Apornas planet-filmen kom 1968, byggd på en roman av Pierre Boulle (som också skrev Bron över floden Kwai) och när man kom fram till slutet av den filmen och Charlton Heston tröstlöst plogar sig fram i sanden och råkar sparka till något (som jag faktiskt inte ska berätta vad det är, för att inte förstöra för dem som eventuellt inte har sett den) så hördes ljudet av tusentals kollektivt tappade hakor, från biosalongerna över hela världen.
Det blev några rätt mediokra uppföljare till den och 2001 fick den annars så extremt föredömlige Tim Burton för sig (fortfarande oklart varför) att göra en remake av originalfilmen. Den blev både stentråkig och helt meningslös.
Dit hade vi alltså kommit. Innan den nu aktuella Apornas planet, med tillägget R(e)volution uppenbarade sig.
Och definitivt visade sig vara en uppriktig, välspelad, smart och med avancerad datateknologi även försedd film.
Formellt och storymässigt har den absolut noll att skaffa med de övriga apfilmerna. Här hamnar vi i nutidens San Francisco där James Franco jobbar på ett labb där man testar nya mediciner, som har med Alzheimerforskning att göra, på schimpanser.
En av schimpanserna, Caesar, svarar speciellt bra på medicinen och när det trasslar till sig på labbet (för långt att berätta om här) tar Francos rollkaraktär med sig den mycket sympatiska schimpansen hem och låter honom bli en inofficiell
familjemedlem.
Caesar växer upp och blir bara intelligentare och lojalare mot människorna omkring honom. Samtidigt har Franco gett medicinen till sin Alzheimersdrabbade far (John Lithgow; kul att se honom igen!) och - han har blivit bättre!
Ur detta utvecklar sig en stram och dramaturgiskt skicklig film om djurförsök som går åt helvete, vårt ansvar för sådana, etik och även somligt annat; alltsammans tillräckligt intresseväckande.
Mycket är filmat med hjälp av avancerad datateknologi och det är nog så imponerande. Men när schimpansen Caesar har växt till sig är det Andy Serkis (Gollum i Sagan om ringen, Kong i King Kong) som finns i kostymen. Och då blir det riktigt ordentligt bra. Tammetusan närmast Oscarsvarning faktiskt!
Man tror på varje ögonblick och moment av Caesars rörelser och moment och det förekommer både genuint rörande och mycket dramatiska ögonblick, när de församlade schimpanserna (åtskilliga hundra stycken) bryter sig ur sina burar och förklarar krig mot människorna (en av de grymmare sådana är för övrigt en vämjelig djurskötare spelad av Tom Felton; oförglömlig som den sinistre Draco Malfoy i Harry Potter-serien).
I en av de få kvinnliga rollerna fullständigt glänser Freida Pinto (bekant från Slumdog Millionaire) och den buttre Brian Cox gör något direkt minnesvärt av sin lilla roll som ägare till en skum djurfarm.
Så: det här går absolut för sig att betrakta, och dessutom, som i de äldre apfilmerna, bäddas det för en uppföljare.
Notera den alltså både helst och gärna. Innan nästa kommersiellt infantila strunt (vet inte vad det kan bli, men något kommer det ju ändå ofelbart att bli) ockuperar repertoaren.
Igen (och igen och igen...).