Där spelar han den ganska vresige och bittre 73-årige änklingen George, som är bosatt i ett stort hus i Luleå (filmen är inspelad på Östermalm, i Svartöstaden, i centrum och så även i Älvsbyn med omnejd) och bara umgås med grannen och kompisen Olof (den förträfflige Iwar Wiklander, som är en av Sveriges bästa skådespelare men sällan förekommer på film - eftersom han är bosatt i Göteborg) samt även kommunicerar med sin unga hemhjälp Maria (den virtuosa Rebecca Ferguson) som regelbundet stjäl från honom vilket George i smyg fotograferar, men annars inte bryr sig om.
Han har under en följd av år endast haft bristfällig kommunikation med sina två vuxna barn (Dan Ekborg och Malin Morgan; bägge två helt klanderfria), som i samband med en hycklande födelsedagsuppvaktning ämnar utsätta sin pappa för ett bedrägeri och lura honom att sälja det hus han bor i.
Men: George genomskådar dem och drar i väg, med den inledningsvis lätt motvilliga hemhjälpen Maria i släptåg. Destinationen är franska Antibes, där han har en gammal kärlek som (kanske) väntar på honom.
George bestämmer sig alltså för att äntligen göra något åt sin tröstlösa tillvaro. Vilket också är den tes som En enkel till Antibes (som för övrigt delvis sägs bygga på Richard Hoberts föräldrars historia) med användande av lite stillsam finurlighet driver.
Den säger, helt enkelt att: det behöver aldrig vara för sent. Gör bara slag i saken. Då kan en bitter åldring som George också förvandlas till en allmänt jovialisk mysfarbror, som till sist sitter i Antibes och vilar sig i solen (på tåget i Sverige verkar dock han och Maria vara tämligen solo; har SJ kastat av de andra passagerarna för att de inte har haft pengar till biljetterna månne?).
Det är sex år sedan Hobert senast gjorde en film och oket efter den djupt pinsamma Tre solar kommer förmodligen alltid att förfölja honom. Men: det är inte för sent för honom heller, att börja om och rehabilitera sig. Vilket han visar här. En enkel till Antibes är inte något mästerverk, men utomordentligt bra spelad, fint fotograferad och försedd med en inte alltför jolmig sensmoral - blir den en helt enkelt acceptabelt sevärd film (notera även, är ni snälla, Torkel Pettersson som en filosofiskt pårökt chaufför!).
Och som bosatt i Luleå är det ju kul att kolla in lokaliteterna. Också.