En kollapsad stat, nej inte Sverige som upplever vissa svårigheter för att humant kunna lösa flyktingarnas problem, utan stater som verkligen bryter samman i ett våld som saknar ord, kanske med undantag för denna bok om en återresa in i ett Syrien i inbördeskrigets vansinne.
Samar Yazbek tvingades fly sitt land 2011, fick exil i Paris och av Svenska PEN fick hon 2012 års Tucholsky-pris. Men hon återvände flera gånger under de kommande åren, hon beskriver vad som händer, hur det folkliga upproret mot Assadregimen glidit över till ett allas krig mot alla, hur den förvirrande skaran av olika upprorsgrupper alltmer överflyglas av IS totala terrorism, hur befolkningen bokstavligt talat slits sönder av det utdragna och ändlösa våldet.
Nej, jag har aldrig läst någonting liknande, men under läsningen tänker jag ibland på Remarques På västfronten intet nytt som jag läste som alldeles för ung och därför aldrig kan glömma skyttegravslerans systematiska dödande. Och med lite högre sikt, om det nu är möjligt i det totala sammanbrottet, kommer trettioåriga kriget i tankarna. Ett krig där Sverige som bekant deltog, och som kunde summeras med att den tyska befolkningen minskat med drygt en fjärdedel. Summan av de syriska döda är ännu inte sammanställd.
Vad är slutsatsen av Yazbeks bok? Att Syrien är en stat som utlånats ur historien? Att de miljoner som utsätts för det besinningslösa aldrig kan försonas och bygga upp igen? Att arabvärlden står inför sin totala kollaps?
Ja, någonting i den riktningen. Det är ingen bok för den fridsamma nattsömnen, kanske är meningslösheten i våldsutövandet det mest skrämmande. Det som från början var folkligt uppror mot en traditionell mellanösterntyrann blev snabbt någonting än värre. Nej, Yazbeks bok gör inte frontlinjerna klarare, allianserna och frontlinjerna är fortfarande obegripliga. Och hennes ganska fria berättarstil kanske är den enda möjliga till detta sammanbrott.
Samar Yazbek är alawit och har tidigare trotsat regimen genom att skriva om dess övergrepp mot befolkningen redan innan landsflykten. Ett av bokens mest skrämmande avsnitt är när hon möter en ledare i IS som förklarar varför alawiterna måste utrotas. Det är som att läsa en instruktion inför förintelsen, nej, ingen utväg annat än döden, kvinnor och barn också. En obegriplig dödskult ur hålorna av dogmatisk religiositet och total hjärndöd.
Mycket långt från det hopp som grydde med den arabiska våren för fem år sedan. Mycket långt ifrån.