Fröjden står för en fantastisk välskriven historia på mer än 600 lättlästa sidor, men det smärtsamma ligger i att få i sig en alldeles övermäktig dos av den vedervärdige detektiven Evert Bäckström. Han är en trogen följeslagare i GW Perssons böcker och en av deckarlitteraturens mest osympatiske hjältar.
På ytan kan Evert Bäckström se ut att vara en fungerande polis, men i hans inre monologer kommer hans åsikter från en plats mycket nära helvetet. Att han är totalt korrupt, ett mästersvin på alla sätt man kan tänka sig, är förstås självklart. Men i all sin destruktivitet är han också kapabel att i rent misshugg snubbla över lösningen. Det krävs väl helt enkelt en fullfjädrad skurk för att fånga en annan skurk.
I den nya romanen vaknar Evert Bäckström till en dag som ska visa sig bli en av hans bästa. Han får nämligen veta att advokaten Tomas Eriksson, känd försvarare åt landets kriminella elit, hittats mördad i sin villa. Och det ska bara bli bättre och bättre veckan som kommer.
Bäckström leder spaningarna och hittar förstås mängder av möjligheter att sko sig själv, äta och dricka på egen och andras bekostnad mest hela tiden. Då och då sticker hans kontakter åt honom ett välfyllt kuvert med tusenlappar. Ett perfekt liv för en polis som tycker sig vara den ende briljanta människan på jordklotet. Hans vridna självsyn är monumental och han är i princip omgiven av korkskalliga kollegor, bögar, attackflator, nyttiga idioter och ibland kvinnor som bara är ute efter en svängom med hans finaste kroppsdel, ”supersalamin”.
Tempot är högt och man kan inte klaga på en tråkig handling. Utredningen går framåt och mordet på advokaten Eriksson visar sig snart innehålla sprängstoff på mer än ett sätt. En bok i boken är det avsnitt där konstbedrägerier kopplade till den mördade advokaten får vingar och plötsligt är vi mitt inne i en livfull skildring av den ryska tsarfamiljen,rikedomar på avvägar, revolutioner, krig, och en mer än pikant tråd till det svenska kungahuset, diverse adliga stofiler, en pensionerad gangsterledare och tillbaka igen till det nutida Ryssland. En sanslös historia.
Jag avslöjar inte mer av handlingen. Konstaterar bara att Evert Bäckström är i sitt esse, ju mer komplicerad historien blir och eftersom professor Persson är en av våra mest drivna deckarförfattare, blir det riktigt underhållande.
Dessutom ger Evert Bäckströms fullödiga inre monologer författaren Persson rika tillfällen att vädra romanfigurens meningar om allt, precis allt som är fel i landet Sverige. Det är ingen tvekan om att Persson haft roligt i det jobbet, men för mig som läsare blir det för mycket av det onda. Det finns en del mer normalt funtade karaktärer i Pinocchios näsa, men de riskerar helt klart att skymmas av den väldige Bäckström, som i princip suger åt sig allt syre som finns.
Jag läste någonstans att författaren har lovat att i sinom tid ta livet av den vedervärdige kommissarie Bäckström. Det sker inte i den här boken, men sannerligen, Evert Bäckström har samlat på sig synder som en dag kommer att kräva ett monumentalt straff.