Konstlivet kom att långsamt utvecklas omkring tydliga personligheter, pionjärer, som genom sina exempel lämnade bildspår efter sig och genererade konstintresse vilket i sin tur skapade traditioner.
Under senare delen av 1800-talet kan vi, i de historiska kulisserna, börja skymta personer som skulle kunna betecknas som inhemska konstnärer eller sådana som varit bosatta i länet under något längre tid.
En av de tidigaste inhemska konstnärerna som lämnat spår efter sig i form av bilder är en kvinna, Kristina Forstén, Kvinnan med anisbröden. Efter henne finns cirka tio naivistiska bilder bevarade.
Hon dyker upp första gången 1884 som 17-årig piga i Kalixbygden. Det berättas att hon tidvis försörjde sig genom att baka anisbröd och sälja dem i gårdarna. Hon bar bröden i en korg på den ena armen och under den andra hade hon tavlor som hon sålde, eller ibland skänkte bort, till dem hon tyckte om och som enligt henne var tillräckligt gudfruktiga, för hon var mycket religiös och höll inte inne med moraliska fördömanden.
Tvivlade aldrig
Målandet och det religiösa förkunnandet betraktades av allmänheten med ringaktning, men trots allt förakt hon mötte genom åren tvivlade hon inte själv på att hon var en stor konstnär.
Forstén var hela sitt liv en tjänstekvinna. Så småningom kom hon att få plats hos en kyrkoherde i Stockholm men av olika skäl tvangs hon lämna sitt arbete. Hon räknas av många som en av Sveriges främsta äktnaiva konstnärer i klass med Lim-Johan. 1966 hittar man hennes namn i en stor utställning av naivister på Göteborgs konsthall. När det franska konstförlaget Hazan i början av 1980-talet gjorde en översikt avseende äktnaiv konst fick Forstén representera Sverige, "cette boulangère ambulante de Kalix-Bredvik", (den vandrande bagerskan från Kalix-Bredvik).
Dalslänningen Hesselbom
De religiösa grubblerierna och hennes förkunnelse tog så småningom en sjuklig vändning och gjorde henne besvärlig i andras ögon, vilket ledde till att hon sedermera intogs för psykiatrisk vård på Beckomberga sinnessjukhus. Efter en tid överfördes hon till Norrtulls sjukhus där hon avled 1945.
Ett annat namn man hittar i de konsthistoriska annalerna är dalslänningen
Otto Hesselbom (född 1848). Hesselbom var utlärd målargesäll, men hade andra ambitioner och studerade därför fyra terminer vid Slöjdskolan (nuvarande konstfack) i Stockholm.
Hans starka gudstro ledde honom dock in på Evangeliska fosterlandsstiftelsens kolportörskola för utbildning till lekmannapredikant. När han slutade där 1876 blev han sänd till Norrbotten där det behövdes andlig uppryckning. Man tyckte att den industriella expansionen i norr drog med sig alltför mycken synd, superi och otukt.
Landskapsmålningar
Hesselbom stationerades i Luleå och inledde där sin missionärsgärning i gamla bönhuset vid Stationsgatan - Smedjegatan. En av de återkommande gudstjänstbesökarna var Johanna (Hanna) Magdalena Englund. Tycke uppstod och de gifte sig 1877. Paret bosatte sig i Gäddvik söder om Luleå.
Kärleken gav sinnesfrid så Hesselbom tog upp sitt försummade måleri, åkte runt i bygden och gjorde landskapsmålningar. Han fick, via sitt predikantarbete, även en del uppdrag med utsmyckningar av församlingslokaler bland annat i missionskyrkan i Kalix.
Han bodde och verkade i Norrbotten nästan tio år. 1888 kom han in som överårig extraelev på konstakademin i Stockholm och utbildade sig vidare i måleri. 1895 avslutades studierna och Hesselboms konst ställdes ut för första gången 1896, dock inte i Sverige utan i Berlin. Först året efter visades hans konst i hemlandet.
Han kom att väcka en del internationell uppmärksamhet och erhöll en rad priser och är bland annat representerad i statliga samlingar i Venedig 1901, Budapest,
Paris 1906 och Wien.
Otto Hesselbom nådde även en viss ryktbarhet i svenskt konstliv, men det var långt efter Norrbottensåren.