För sådär ett halvt sekel sedan fanns en modelljärnvägsklubb vid universitetet Massachusetts Institute of Technology i Förenta staterna. Här kallade man en snillrik lösning på ett elektroniskt problem för ett hack. Ordet hacker föddes som en benämning på dem som tyckte det var roligare att utforska och mixtra med anläggningen än att köra tågen.
Bakgrunden är inte oväsentlig för att förstå vad som driver en hackare, även om vi i dag förknippar honom med datorer och olaglig verksamhet. För även om han, för det är ofta en ung kille, ibland sysslar med sådant som kan liknas vid cyberrymdens klotter, vandalisering, inbrott, stöld eller spionage är det svårt att inte slås av upptäckarlusten och viljan att bemästra tekniken. Att Sverige fått så pass många och "stora" hackare är följden av en politik som syftat till att höja datortätheten i landet och göra oss till en framstående IT-nation.
Hackaren kan förstås inte ringas in av en enkel beskrivning, det finns lika många drivkrafter och syften med hackandet som det finns hackare. Daniel Goldberg och Linus Larsson, författarna bakom den intressanta Svenska hackare, visar just på spännvidden. Här finns hackaren som tar sig in på ett företags hemsida och ersätter den med en obscen bild och en hånfull hälsning för att väcka uppmärksamhet i den egna kompiskretsen. Här finns den politiskt motiverade fildelaren som gör det möjligt att ladda ned låtar eller filmer. Här finns den som jobbar på angrepp som kan sägas vara cyberrymdens motsvarighet till 11 september.
Bakom de olika beskrivningarna skymtar hela tiden frågan varför. Varför ägna sig åt något som kräver mängder av kunskap och tid men inte ger någon annan utdelning än respekt i vissa högst begränsade kretsar? Varför riskera dryga böter eller fängelsestraff för något som oftast inte ger en krona i ekonomisk vinning? Någonstans i bakgrunden anas hela tiden den där lite nördiga killen böjd över växlarna i sin modelljärnväg, han som myser då tåget styr in på ett oväntat stickspår.
Ända sedan de första klumpiga och långsamma hemdatorerna dök upp har det funnits en kultur bland entusiasterna som säger att information ska vara fri, en kodex som säger att man ska dela med sig av det man vet. En längtan efter att förstå hur alltihop fungerar eller, möjligen, att övervinna den alienation inför den moderna tekniken som nog de flesta av oss känner.
Goldberg och Larsson har en stilistisk förmåga som gör även de tekniska resonemangen begripliga. Ändå finns en gåtfullhet som ibland får boken att likna en deckare. Skildringen av den gigantiska hackerhärva, där den unge Philip Pettersson från Uppsala på något sätt var inblandad, blir en katt och råtta-lek bland täcknamn och virtuella dimråder. Det visar sig näst intill omöjligt att veta varifrån viss information härstammar, vilka hackare som existerar som olika fysiska personer och vilka som bara är uppdiktade alias. Någon, eller några, hade i alla fall tagit sig in i flera svenska universitets datorsystem, bland annat Umeås. Intrången skedde också i NASA och i Cisco, ett av världens största IT-företag, och kunde ha lett till mångåriga fängelsestraff. De juridiska turerna visar att lagarna på IT-området är diffusa och föråldrade. Men också att det knappast är etablissemanget som har makten över, eller de största kunskaperna om, datatekniken.