Den ultimata hippiefesten

Woodstock 1969 - vi talar fortfarande om denna festival, trots att den ägde rum under bara några få dagar för över 40 år sedan. Det är en mytologiserad händelse som tillskrivs enorm inverkan på musikhistorien och skapandet av ett mer tolerant USA. Regissören Ang Lee försöker fånga tidsandan i en lättsam komedi skriven av hans producent och parhäst James Schamus (baserad på Elliot Tibers självbiografiska bok ). Alla attribut finns här: LSD, VW-bussar, sexualitet av alla olika slag, lera och peace-tecken. Trots omfattande research om Woodstock undviker Ang Lee och hans berättelse det som sker på scen. Huvudpersonen Elliot kommer ironiskt nog inte ens i närheten av musiken, trots att han är en av dem som gjorde festivalen möjlig. I stället utspelar sig filmen till 95 procent vid El Monaco Motel som är festivalarrangörernas högkvarter. När grannbyn tackade nej till festivalen lyckades Elliot tolka byråkratin kreativt och på så sätt se till att Bethel, New York skulle bli platsen där den legendariska festivalen skulle äga rum. Det här skulle förändra Elliot och hans skuldtyngda familjs liv. Plötsligt omges de av ungdomar som är i Bethel att tänka nytt, älska varandra - och ja, ni förstår. Helandet börjar. Den stora konflikten i filmen är mellan Elliot och modern Sonia (Imelda Staunton spelar över å det grövsta). Hon vill inte släppa taget om honom och i och med det anpassar han sin självbild efter modern. Trots att han egentligen är homosexuell. Taking Woodstock är förvånansvärt lättuggad. Men det är ändå intressant att se Ang Lees bild av en skön period som peakade med Woodstock och slutade i tragedi några månader senare på en Rolling Stones-konsert i Altamont där ett beryktat motorcykelgäng var inhyrt som säkerhetsvakter.