Det fanns en kritik Strindberg verkligen fruktade, men hade den rätt? Det var Oscar Levertins tanke att Strindberg egentligen inte var någon djupsinnig författare. Inte någon som förädlade människosläktet, utan en slags legering av geni och inföding, primitiv sälle.
I grunden var Levertins syn moraliserande. Strindberg var inte idealistisk, befordrade inte människans andliga växt, sådant som formulerades längst fram när Nobelpriset var nytt. Inte var han skön heller, skön som i sköna konster eller skönlitteratur, han var låg, smutsig, tarvlig, fullblodsbarbar enligt Heidenstam.
Kanske alltså; att han var mer människa och därför sannare. Han var inte stor, förklarade dåtidens kritiker och tänkte på god smak, anständighet och andra bekräftande, sociala överenskommelser. Senast återupplivades tanken oförsiktigt av värdekonservative Nathan Sachar, Levertins sentide vän, i jubileumsårets början.
De hade alla fel. Nio av tio av "stora andar" från 1912 är dödare än döden men Strindberg lever. I kraft av sin uppförstorade mänsklighet. Som så många sagt detta år. Han visar oss konsten att vara människa. Och hur var det med tanken? Var han inte motsägelsefull? "Ja, där skall finnas motsägelser, ty sakerna skola betraktas från motsatta sidor, emedan sakerna icke äro lika på två sidor, och författaren är en experimentator, som ska i diktade bilder söka utkonstruera huru framtiden under de och uppgivna förhållandena skulle kunna komma att se ut...." (Tjänstekvinnans son, IV, Författaren, s. 215)