Ibland slår det mig, som en vag oroskänsla, att jag kanske inte riktigt lever mitt liv. Det är ingen djup filosofisk reflektion, jag bekymrar mig inte nämnvärt för att det jag upplever som medvetande i själva verket är en sköldpaddas dagdröm. Världen, inte minst kulturen, lämnar dagligen spår i mig. Men vilka spår lämnar jag i världen?
Svaret är, åtminstone under de senaste månaderna då dygnens soltimmar kunnat räknas på mina händer och fötter: Inte många. Jag träffar sällan folk utanför den närmaste familjen, arbetar hemifrån, köper – på sin höjd – en begagnad klänning när jag någon gång knastrar mig fram genom grusdrivorna på gångvägen in till centrum. Om jag levde i en tidsresa skulle jag inte behöva bekymra mig om någon fjärilseffekt, för jag startar inga händelseförlopp, inget som kan ge oanade konsekvenser tio år från nu. Jag vill sträcka mig till att hävda att i ekvationen som är Luleå, Norrbotten, Världen, är jag konstanten. Enligt Wikipedia: ”En kvantitet vars värde inte förändras.”
Jag betvivlar att någon känner sig manad att prova, men här följer i alla fall de hemliga ingredienserna i receptet på ett sånt här ickeliv: Tv-serier och katt. En bra tv-serie kan tillgodose nästan varje själsligt behov, den ger livsöden att engagera sig i, underhållning, eftertanke, spänning, längtan och förväntan. Pratsjukan är svårare att stävja, men här gör katten entré med jam och sammetspäls och så kan du stanna inne ytterligare ett halvår.
Det har knappast undgått någon att tv-serien fått en rejäl statusskjuts under det senaste decenniet. Namnkunniga skådespelare som Kevin Spacey och Matthew McConaughey kan numera obekymrat varva välskräddade tv-roller med prestigefyllda insatser på vita duken. Somliga hävdar att högprofilerade tv-serier är vår tids romaner, kvalitativa och underhållande följetonger i stil med Dickens och Dostojevskijs. Andra försöker ideligt spräcka haussen, bland kritikerna syns författaren Malte Persson som i tidskriften Fokus skrev ett brandtal under rubriken: ”Så dålig är din favoritserie”.
Också filmmagasinet FLM fann nyligen anledning att svartmåla bilden av tv-seriens absoluta suveränitet. På sin Facebooksida skriver FLM: ”Författare hävdar att tv-serien är ’filmmediets absoluta avantgarde’ eftersom det inte är ’helt klart vilka karaktärer som är onda och vilka som är goda i en tv-serie’. Snart måste vi på allvar börja diskutera problemen med att se världen – och döma ut samtidsfilmen – genom utbudet på sitt Netflix-konto.”
Visst är det sant att jämförelsen av tv-serier och film, eller för den delen tv-serier och romaner, ofta blottar omfattande fördomar och kunskapsluckor. Naturligtvis är det idiotiskt att avfärda ett ramverk enbart på grund av att ett annat existerar, lite som att hävda att omfång är det enda måttet på en historias dignitet. Personligen ställer jag ogärna det ena mot det andra, även om text och tv kan ha det gemensamt att de placerar mig lite vid sidan om livet och verkligheten. En välbekant position. Jag drar upp fötterna i soffan, lämnar inget avtryck. Och om någon intresserar sig för fåglarnas vårsång utanför fönstret, så är det katten.