Den slutna gruppens terror

Männen är "stridsmän" och kvinnorna ska underordna sig. Nästan exakt fem år efter mordet i Knutby står Helge Fossmo på stora scenen i Emil Alméns gängliga gestalt. Vi ser en predikant som småskrattar sergervisst och som har hela den pastellklädda församlingen i sin hand. - Män ska strida i bön, säger han. - Den riktigt förnedrande kvinnosynen är den som feminismen står för. Feminismen hävdar att det inte räcker att bara vara kvinna. Alla bifaller, ingen protesterar. Pjäsens predikan är hämtad från Knutbyförsamlingens egen bibelundervisning, berättar regissören Eva Dahlman en stund senare. - Det här är inte trovärdigt, tänker jag när jag sitter och lyssnar. Ändå vet jag att predikningarna är autentiska, och att vi skalat bort det mest extrema. Men jag blir ändå förvånad över vad som sägs. Det är sådant som vi anklagar de mest hårdföra talibanerna för. Hälsat på hos pastorerna
Dramatikern Malin Lagerlöf har gått igenom rättegångsprotokoll och förhör. Hon har läst böckerna om Knutbydramat. Hon har intervjuat före detta församlingsmedlemmar. Tillsammans med regissören Eva Dahlman och scenografen Lehna Edwall har hon också hälsat på dagens pastorer i Knutby. Men från början var hon långt ifrån säker på att hon skulle hitta den historia hon ville berätta. Snart kände hon igen de psykologiska mekanismerna från den rebellgrupp inom den svenska 68-vänstern som hon försökt skriva om tidigare. - Det var bara att byta ut Mao mot Gud. Hela terminologin var annorlunda, men retoriken var ganska lik. Jag tror att i alla grupper där man tror väldigt starkt finns det en tendens att sluta sig mot omvärlden. Gör man det tror jag det kan gå ganska fort. Man vänjer sig gradvis. Det finns också mycket som är härligt med att tillhöra en grupp där man tror väldigt starkt på något tillsammans. Vikten av att tvivla
Eva Dahlman i sin tur ser Knutby som en av de viktigaste teateruppsättningar hon har gjort. Under regiarbetet har hon funderat mycket över vikten av att behålla sitt mänskliga tvivel, men också över hur församlingens medlemmar görs till lydiga kvinnor och män. - Jag tror att det börjar långsamt, att det blir en normaliseringsprocess. Man har fått så mycket kärlek i det här kollektivet, och så kommer en liten kränkning. Det är hemskt, men eftersom kärleken givit en så mycket så väljer man att acceptera det. Man kanske gör om det till att man har sig själv att skylla. Jag tycker det finns paralleller till Stockholmssyndromet, där man identifierar sig med sin förövare. Inga demoner
Malin Lagerlöf undrar varför man inte ska kunna göra teater av Knutbydramat som redan skildrats i så många böcker? Eva Dahlman är dock noga med att framhålla att medlemmarna i Knutbyförsamlingen inte får bli demoner. - Vi demoniserar inte Åsa Waldau, vilket jag tycker har gjorts ganska mycket i pressen. De är vanliga människor, de är brottsoffer allihopa, det är hennes syster som har blivit dödad. De har varit jagade av pressen i åratal, barnen har blivit mobbade i skolan. Det har vi också med i pjäsen.

Den slutna gruppens terror

Den slutna gruppen står i fokus när Uppsala stadsteater sätter upp Malin Lagerlöfs nyskrivna drama Knutby. Gud, sex och lydnad. - Mordhistorien finns ju också där, men väldigt mycket handlar om vägen fram, hur man skapar den värld som möjliggör dem, säger hon.