Det vore fullt möjligt att skriva en mycket kort recension av Torgny Lindgrens tragiska roman Klingsor. Den skulle låta ungefär så här:
Romanen gestaltar den förtvivlan som den skapande människan någon gång kommer fram till. En ogenomtränglig vägg där förmågan och oförmågan sätter sin gemensamma gräns mot allt som kan sägas och det som aldrig kan utsägas. Samtidigt, vid insiktens gräns, ett ohyggligt och tragiskt faktum. Intigheten som en rikt skimrande erfarenhet. Aldrig har han skrivit rikare.
Därefter skulle jag naturligtvis tvingas till en mer mångordig förklaring kring denna roman om den okände konstnären Klingsor från Västerbottens inland. Vars släkt var förgrenad och vars verk är svåra att finna. En särling i den estetiska historien som kunde måla de döda tingen levande, tränga inunder deras yta, djupt in i materiens struktur av vibrerande partiklar. En ensling, självlärd och utanför, följd från det påvra hemmet med brevkursernas korrespondens bort till Paris där han togs för en vaktmästare vid konstskolan eftersom han stannade utanför undervisningslokalen hela tiden. Ständigt och evigt målande sina stilleben, krukor, koppar, trasiga vaser. Ting på hemvävd linneduk, standardiserat format, caput mortuum favoritfärgen.
Försedd med en karikerad självbild som jag ibland tycker Lindgren gör nästan cyniskt tydlig, lite för svarta konturstreck runt en figur som visserligen ser sig själv i grandiost ljus, ingenting annat, men ändå är totalt utan skuld. Hans musa är läraren från brevskolan, Fanny med de genomlysta akvarellerna som han inte sätter särskilt högt, inte hennes landskap, möjligen hennes vänliga pedagogik. De förenas i ett i lyckligt konstnärsäktenskap. Hon lär sig koka pölsan, den återvänder här i en stor biroll.
Jo, Lingrens bok lever i paradoxen mellan att lyckas och att misslyckas, noga räknat två besläktade tillstånd hos konstnären inför konstens omöjlighet, att någonsin fullt ut förstå verklighetens natur, i Klingsors fall, tingens natur. Han utvecklas aldrig, inte efter en viss punkt av kunskap och förmåga, därför blir det också möjligt att skriva en bok om honom, förklarar det anonyma ”vi” som är berättarrösterna. Där någonstans kulminerar skildringen av Klingsors uppgång.
Hans fall, den tragiska finalfugan är nog en annan bok. En dekonstruktion av sin egen början, där Klingsor äntligen, i sitt ensliga inland gör en spektakulär utställning av sina verk. I Avabäck, hela bygden sluter upp efter högmässan, många tycker sig med ens släkt med honom och hans ryktbarhet. Här kulminerar Klingsors liv och romanen vänder. I det yttre med stor dramatik och död.
I den inre när Klingsor återvänder till hembygden ensam. Hans konstnärsverk upphör i det ögonblick han försöker skapa ett mänskligt porträtt, en bild av den slagrörde grannen där i byn. Den scenen, den målningen låter liv och död gemensamt sätta gränsen för konstens förmåga, kanske dess uppgift. Helt nytt är inte detta tema, snarare evigt, Hermann Hesse gjorde sitt försök en gång. Men Lindgrens täthet är större, han kommer närmre till det ouppnåeliga. Till den punkt där romanen låter Klingsors liv ta slut.