Den sista stora smällen i Laisvall
Allvarliga män har planerat och funderat länge. Borrhålen måste placeras rätt, mycket står på spel. Ingen har glömt hyreshusen i Boden som bara knäade till.
Två år tog det för gruvan att vattenfyllas. I väglöst land på andra sidan sjön Laisan har naturen redan återerövrat marken - hur man än spanar syns inte längre några spår efter den gruvdrift som pågick i nästan 60 år. Under tiden lades grus och sten från gruvans inre i en gigantisk sanddepå, nästan en hel dalgång full. Åtta hektar som nu täckts av rötslam och såtts in med gräs böljar mjukt ner mot små sjöar som glittrar i försommarsolen 100 meter nedanför.
Snart ska gräset täcka hela det stora område där en gång en gruvindustri bredde ut sig. Kontorsbyggnader, verkstäder, förrådsbyggnader - det mesta har redan jämnats med marken. Som ett jättelikt urtidsdjur vandrar nu en traktor runt och kalasar på de kvarvarande byggnaderna. Sluter sina enorma käftar kring ett hörn, tar en munsbit. Tuggar i sig ett helt duschrum, spottar ut resterna och sträcker sig efter mer.
I det sargade anrikningsverket borras det och strax intill reser sig hisstornet i betong, 86 meter högt. Ett riktmärke skådat vida omkring som berättat en helt annan historia än den förväntade för den som färdats genom dessa oändliga skogstrakter.
Definitivt slut
När den stora smällen ekat över nejden i augusti och hisstornet, betonglaven, rasat samman är det definitivt slut. Nästa sommar växer här ett sprött gräs, om några år har skogen sopat bort spåren av en hel industriepok.
- Det kommer att kännas i kroppen när betonglaven inte syns längre, folk kommer att upptäcka det, säger Maria Söderberg.
Själv är hon en "plassare", en arjeplogare med en far som kommer från en annan del av kommunen. 16 år gammal flyttade hon till Piteå för att gå gymnasiet, några år senare till Stockholm för att studera. Utbildade sig till socionom, men journalistiken tog över, särskilt bildjournalistiken. Tillsammans med sin man Anders Sundelin reste hon runt i världen - bar hem berättelser från Afghanistan, Indien, Pakistan, Thailand. 1982 fanns inte många reportrar på plats i det krigshärjade Afghanistan och hennes bilder hade strykande åtgång. Men hennes motiv skiljde sig från krigsfotografernas. Maria Söderberg tog inga krigsbilder från fronten, i stället dokumenterade hon de skadade, flyktingarna, kvinnorna och barnen. Satte en ära i att återkomma, följa upp sina spår, besöka gamla bekanta.
Det ena har alltid gett det andra, ibland reser hon ensam, ibland tillsammans med en skribent. Och finns det en gruva i närheten missar hon den sällan. När hon blev LO:s kulturpristagare 2004 skrev en journalist att ingen fotograf eller skribent besökt så många olika slags gruvor som Maria Söderberg.
Själv mötte jag henne i vintras i LKAB:s gruva i Kiruna. Där var hon på besök tillsammans med den polske världsreportern Ryszard Kapuscinski. I två år övertalade hon honom att resa tillsammans med henne och sin svenske översättare Anders Bodegård till hans hemstad Pinsk i Vitryssland, en resa som så småningom blev av och början till ett mångårigt engagemang för Maria Söderberg.
I mars var det dags för Kapuscinski att komma till Sverige för att tala om sin senaste bok och tillsammans reste alla tre till Kiruna. Självklart bar det ner i gruvan.
Men i centrum för hennes intresse står ändå Laisvallgruvan. Dit kom hon för första gången som journalist 1984 och gjorde en timmes program för Radio Norrbotten. Sedan dess har det blivit många återkomster och inför femtioårsjubileet 1993 en fotoutställning med arbetsbilder och porträtt på "markan". Egentligen tänkte hon sig en bok, men i stället blir det en film.
- Jag har givit mig själv uppdraget att dokumentera gruvan och alla dem som arbetade där, säger Maria Söderberg, som just nu filmar arbetet med nedläggningen tillsammans med fotografen Stefan Holm från Luleå.
För säkerhets skull har hon också köpt sig en egen kamera. Pengar är en bristvara i dokumentärfilmsbranschen och det gäller att vara beredd på att klara saken på egen hand.
Huvudpersonerna i filmen
Hon har återkommit ofta, samtalat över kokkaffet i baracken med Björn Johansson, John Sundström och Stig-Erik Nyström som genom åren arbetat med stängningen av gruvan.
De blir huvudpersonerna i hennes film, tillsammans med bland andra Madeleine Johansson, en av flera kvinnor som arbetade under jord i Laisvallgruvan.
En timmes dokumentärfilm och ett viktigt historiskt dokument över en tid som varit.
- Gruvindustrin i Laisvall beskrivs ytterst marginellt i Arjeplogs kommuns officiella historieskrivning. Jag tycker att det är pinsamt att man inte dokumenterat gruvan och dess betydelse för kommunen och att man inte bryr sig om arbetet med nedläggningen, säger Maria Söderberg, som tillsammans med andra också kämpat för att bevara några fysiska gruvminnen som industrihistoria.
Intresset från beslutsfattarnas sida har varit minimalt. Därför tog hon saken i egna händer. Förutom film har hon lagt undan ett stort hisshjul som nu ligger bland allt som ska skrotas på industriområdet. Alla kallar det "Marias".
Ett minnesmärke
Det hoppas hon kunna placera utanför Silvermuseet i Arjeplog som ett minnesmärke från en viktig del i kommunens historia.
- Visst, det finns många gruvor i landet, de flesta läggs ner en dag. Det ingår i förutsättningarna, malmen tar slut eller blir för dyr att bryta. Laisvallgruvan upprättades 1943 som en provisorisk gruva under andra världskriget när det var brist på bly. Den etablerades i en fjällkommun där inga industriarbeten fanns och innebar naturligtvis många stora förändringar för befolkningen. I Laisvall byggdes ett modernt samhälle upp med en ung, aktiv befolkning. För Arjeplog blev Laisvall länge en främmande plats och det skulle dröja många år innan arjeplogarna själva sökte plats i gruvan.
Inflyttningen i Laisvall var stor, folk kom till stor del från Västerbotten, men också från andra gruvområden i Sverige för att arbeta. Under storhetstiden på 1980-talet arbetade som mest 350 anställda i gruvan. Då bröt man 1,4 miljoner ton. Vid nedläggningen arbetade sammanlagt 195 personer och produktionsvolymen var 200 ton malm.
- Själv var jag tvungen att snurra runt i världen för att upptäcka min egen hembygd. Jag känner stor stolthet, men också ilska. Här är vi noga med att bevara hembygdsminnen, men industriminnen är det mindre av. Som om de som arbetat i gruvan vore mindre värda, säger Maria Söderberg.
Tre "gubbar" - deras egna ord - arbetar kvar med nedläggningen. En av dem drömmer ibland om nätterna att han startar verket igen.
Uppbyggnad och nedläggning
På fyrtiotalet tog John Sundströms pappa sin häst och vagn och deltog i uppbyggnadsarbetet i Laisvallgruvan. Själv var han vid nedläggningen den som varit längst anställd. Sedan nedläggningen 2001 har han arbetat med att montera ner sin forna arbetsplats.
John Sundström var bara 18 år när han började sina studier i det som då hette den inbyggda verkstadsskolan i Laisvallgruvan. En slags lärlingsutbildning där eleverna fick prova på alla sysslor. Varje förmiddag pågick teorilektioner där bolagets chefer undervisade i allt från engelska till matematik.
Det John Sundström inte vet om gruvdrift är förmodligen inte värt att veta och för en nybörjare är det svårt att hänga med ibland.
- Vi har lärt oss att leva med det här, säger Björn Johansson efter att entreprenören Benny Karlssons jättelika grävmaskin tagit ett rejält 50-tonsbett ur en av industrifastigheterna.
- För oss som arbetar med nedläggningen är det lättare, vi följer ju processen på nära håll. Det är svårare för dem som har slutat. Många vill aldrig mer återvända.
Björn Johansson var chef över anrikningsverket. Nu är han platsansvarig för nedläg
Så jobbar vi med nyheter