Just denna dyker upp i hennes bok Zinkpojkarna som berättar om hemkomsten för dem som inte längre är hjältar, utan bara krigsoffer, soldaterna som återvände i förseglade kistor från Afghanistan, ett av de många orättfärdiga krigen.
Nu när hon fått Nobelpriset skulle man sätta upp det citatet framför varje kommentar som försöker förstå Ryssland, analysera krisen i Ukraina, begripa Putins nya krig i Syrien, förstå hans tankeliv.
Ibland var kistorna förvånansvärt lätta, då fanns bara lite uniformsdetaljer och några skovlar jord i kistan. Det är sådana detaljer som får hennes prosa att stiga upp till de verkliga höjderna, framslipade ur ett oändligt intervjumaterial med de drabbade, om det är Tjernobyls offer, de nyfattiga efter oligarkernas skurkekonomi eller barnens minnen efter kriget på Östfronten 1941.
Det sovjetiska förflutna står fortfarande som en framtid för det yrvakna och nynationalistiska Ryssland. Allt det som växt fram ur drömmarna efter en utopis sammanbrott. Om man nu väljer att kalla Sovjetunionen ett drömsamhälle, det var som bekant en dröm full av ond politik och god litteratur. Inte i några sammanhang har jag läst så intelligenta, drastiska och slagfärdiga formuleringar om detta imperiums avskaffande och dess inre liv som i Svetlana Aleksijevitj böcker.
I tjugo år och mer har hon arbetat i resterna av det gamla Sovjet och formligen destillerat fram de berättelser som historiens människor bär. Ibland så drivet att varje sida tycks bestå av one-liners. Från detta folkdjup av arbetare, militärer, akademiker, partifunktionärer, barnhemsbarn, ja alla som på djupet levt och ibland genomskådat den dröm de levt i, som minns utrensningarna, förföljelserna, deportationerna och kriget, ”det stora fosterländska”.
Det gör henne stor på det klassiska, episka och ryska sättet. Hennes skildringar har samma oändlighet och giltighet som en Dostojevskij eller en Tolstoj eller en Gorkij. Men tyngre, eftersom hon med sanningsanspråk kan sätta ordet ”dokumentär” framför.
Varför gör man inte upp med Stalin, frågar hon sig i Tiden second hand? Jo, då måste man göra upp med sig själv, med den granne som var angivare, med sin släkt, sin familj, sina närmaste. ”Ryssland har överskridit gränsen för hur mycket blod som kan offras för krig och revolutioner… Nu finns varken ork eller galenskap nog för mer blodsutgjutelse”.
Aleksijevitj lever av och i fenomenet Ryssland. Därför blir hon unik men också giltig för oss alla, en världsförfattare.