Det finns en tjärn i skogen, och vid tjärnen finns ett träd. En utmärglad björnhona finner skydd, i ett ide vid trädets rötter. Hon föder en unge, men dör själv. Björnungen hittar trädets rot, som savar kraftigt. Den diar röd, tjock sav. Ungen växer, växer, växer. Blir till ett vidunder som hålls i skogarna.
Där är utgångspunkten för Glupahungern.
Jokkmokks riksteaterförening är ofta på hugget och tar hem föreställningar som inte spelas på så många andra håll i länet. Och nu var det alltså dags för Västerbottensteaterns och Ellenor Lindgrens variant av bodenfödda författaren Andrea Lundgrens släktkrönika.
Utan att ha läst boken anar jag att skildringarna av en besjälad, men ibland också skrämmande, natur måste vara både vackra och omfattande i den. Med teaterns förmån att lägga ljud och röster till berättelsen förstärks det magiska tilltalet. Vi låter oss dras in i en värld och en berättelse många av oss älskar. Där finns en gränslöshet mellan människa och djur. En enstöring som både skrämmer och skyddar. Ett barn som rör sig med självklarhet och trygghet i skogen, som är en del av den. En gamling som yttrar lugnande visdomsord vid behov. Och så vidare. Det är inte nytt, men det är tilltalande.
Efter en stund tycker jag att jag hamnar i något av ett dilemma. Recenserar jag bara själva berättelsen, eller teaterföreställningen? Det är svårt att göra enmansteater av en släktkrönika där många individer har betydelse. Ellenor Lindgren och regissören Lillemor Skogheden löser det genom att använda inspelade ljud till en del av dialogerna.
Det är snyggt gjort (fast det irriterar mig att ljudutrustningen med sina lysande lampor på scenen syns i en av de fällbara speglar som utgör dekor och rekvisita), men man mister förstås den interaktion människor emellan som kan vara så talande.
Det är mycket som lämnas åt publiken själv att fundera över. Dramatiska händelser som höjer tempot och skapar skarpa bilder, men som utgör pusselbitar som man inte säkert vet var de ska läggas. Men pusslets hörnbitar och kantbitar räcker för att berättelsen ska gripa tag i en. Där finns ett arv som suddar ut gränsen mellan människa och andra varelser, men också vardagliga relationsstrider relevanta i vilken verklighet som helst. Och även om den stora, rastlösa hungern inte är av godo, så får berättelsen en att längta till skogen. Den riktiga skogen med all sin synliga och osynliga magi. Om den skogen får finnas och inte stannar vid ett minne, en ny saga, i våra sinnen.