Som vanligt rycker jag instinktivt åt mig produkten och vid närmare inspektion visar sig omslaget föreställa en medelålders hamnsmugglare med stora öron och en ung blondin i rosa hoodie. De båda skådespelarna är mig direkt bekanta: den råbarkat nordengelske Christopher Eccleston och före detta popsångerskan Billie Piper, här avbildade mot en karaktäristiskt blå polistelefonkiosk och omgivna av dekaler som ”DOCTOR WHO”, ”hela första säsongen – nästan tio timmars underhållning” samt ”känd från SVT”.
Vänta; vad? Känd? Det må förvisso vara sant att SVT för ungefär fyra år sedan sände just denna säsong under några vardagskvällar, men känd? Ytterst tveksamt, med tanke på att inköp av säsong två uteblev på grund av bristande tittarintresse. ”Nonchalant ignorerad på SVT” eller ”orättvist avfärdad från SVT” hade säkerligen utgjort mer sanningsenliga slogans.
Nej, världens äldsta science fictionserie har sorgligt nog aldrig fått fotfäste i svensk media, med bara sporadiska uppmärksammanden under sina snart 50 år av existens och i dagsläget förpassad till undangömda nattsändningar på TV4 Guld. Extra synd är det för att Doctor Who, sedan seriens nystart för sex år sedan, ständigt och stadigt förbättrats.
Med Eccleston hastigt utbytt mot den charmige skotten David Tennant och den visionsrike författaren Russell T Davis bakom rodret fick Doktorn på 2000-talet en ny guldålder – och i och med karaktärens elfte porträttör, den oväntat unge och underbart excentriske Matt Smith, som iförd fluga och hängslen debuterade i rollen förra året, verkar serien fortfarande sträva mot en ännu ej nådd topp.
Den säsong som för två veckor sedan tog sommaruppehåll välsignade nämligen sina apostlar med fler välskrivna tidsparadoxer, oväntade vändningar och stunder av genuint skräckblandad gömma-sig-bakom-soffan-upphetsning än jag trodde var möjligt.
Statistiskt sett har du som läsare av detta rätt dålig koll på Doctor Who, men det behöver ju absolut inte betyda att du är en dålig människa. Förmodligen har du någon annan, precis lika tidskrävande och stimulerande hobby; vare sig det gäller en motsvarande dedikation till något annat kulturellt fenomen, ett brinnande intresse för välgörenhet eller kanske en hårt förvärvad frimärkssamling. Men låt mig åtminstone försöka förklara varför Doctor Who är så fullständigt oöverträffbart.
Grundpremissen är följande: The Doctor är en 900 år gammal tid- och rymdresenär från planeten Gallifrey. Han dör aldrig, utan reinkarneras – regenereras – i ny gestalt då hans senaste livscykel tar slut. Doktorn kan befinna sig exakt var som helt, exakt när som helst; han kan porträtteras av exakt vem som helst och göra exakt vad som helst. Den slutsats som dessa fakta oundvikligen leder till är följande: Doctor Who är inte bara lika med science fiction, utan all fiktion. När inga fler avsnitt finns att skriva finns inte heller någon anledning att skriva något alls – det är den perfekta historien. The Greatest Story, som någon (antingen Hollywood eller katolska kyrkan) en gång sade, Ever Told.
Blickar vi 35 år tillbaka i tiden finner vi seriens första storhetsepok, med den halsduksinvirade bohemen Tom Baker i titelrollen och en armada av rymdmonster nästan uteslutande skapade av sovsäckar och silvertejp. Doctor Who var en lågbudgetserie, men hade skyhög kultfaktor. I den moderna versionen är serien ett intrikat drama, med hisnande specialeffekter och sylvass dialog – och bättre, vill jag påstå, än någonsin förr. Främst beror detta på den geniale auteuren Stephen Moffat, vars totalt briljanta modernisering av Sherlock Holmes sändes i SVT tidigare i år. Den som av en tursam tillfällighet fann sig i tv-soffan under just de tre söndagskvällarna i januari och februari har då i alla fall fått uppleva en hint av vad det innebär att försöka greppa de senaste två Doctor Who-säsongernas invecklade logik.
Bara ett problem tycks uppstå, utöver det uppenbara faktum att serien inte går i Sverige (sånt går alltid att komma runt, det vet ni lika väl som jag), nämligen detta: efter att precis ha genomlevt det gigantiska avsnitt som föregick sommaruppehållet har jag nu elva veckor av abstinens framför mig innan höstomgången börjar. Elva veckor. Hur fördriver man egentligen en sådan veritabel eon?
Antingen kommer jag tvingas att skaffa ett riktigt jobb – eller bara, helt enkelt, ta mig an de cirka 700 episoder av Doctor Whos originalupplaga som jag ännu inte sett. Vi får se.