I tio veckor pågick rättegången mot Anders Breivik i Oslo tingsrätt. Jag läser om överlevarna och deras familjer.
Om offrens syskon, föräldrar och vänner. Det går inte att föreställa sig vilka fasor de går igenom natt efter natt, dag efter dag.
Hur mångas liv har saktat in, som om allt går i slowmotion. Vardagar sega som sirap.
Demokrati och öppenhet blev det officiella Norges budskap och det är vackert och trotsigt. Rätt förstås.
Men här i viken, på ett stort geografiskt avstånd, känner jag att det finns en stark känsla av meningslöshet runt det avskyvärda som hände för ett år sedan. Domen kommer den 24 augusti, men det finns ingen rättfärdighet som lindrar.
Bortom orden om att inte låta terrorn vinna finns en sorts oönskad tillvänjning till ondskan som kraft. Det här är ingen roman, ingen actionfilm. Det är det liv som blev över för dem som lämnades kvar med skräckbilderna.
Anders Breivik log sitt vilsna, sneda leende under tio veckors rättegång. Nu vill han börja om, läser jag i norska Aftenposten. Kanske läsa statsvetenskap, som om inget egentligen har hänt.