De flesta som lever i Europa har, åtminstone till för några år sedan, varit övertygade om att vår världsdel går framåt. Den allt bredare medelklassen har länge fått det bättre, men den ekonomiska krisen gör nu att hela den europeiska kontinenten svajar. Dessutom finns ett växande antal människor, de flesta migranter, som lever utanför de mediala, politiska och fackliga strålkastarna.
Det är den här gruppen som Rebecka Bohlin syftar på med boktiteln De osynliga, som också är den tredje delen i Atlas serie om tillståndet i Europa.
Bohlins huvudfokus är servicesektorn där många migranter hamnar i något som närmast är att likna vid slaveri, det man säljer är inte sitt arbete utan sig själv. Det gäller att vara den som ler bredast och knorrar minst, trots att ryggen värker och utmattningen bultar i tinningarna. Situationen är visserligen bättre i Sverige än på många andra håll i
Europa men även här pressas lönerna nedåt. Det är inte ovanligt med företag där kollektivavtal kringgås eller där svart arbetskraft används.
Många inom servicesektorn städar i någon annans hem och är "cirkulerande migranter", man utgör med andra ord den arbetskraftinvandring som efterfrågas och uppmuntras inom EU. I praktiken saknar den här gruppen permanent uppehållstillstånd och får bara stanna kvar så länge man har arbete. Förhandlingsläget mot en arbetsgivare är därmed obefintligt. Allt detta försämrar på sikt också villkoren för den svenska arbetarklassen där företag spelas ut mot företag och konkurrensen hårdnar.
Det går inte att ta miste på Bohlins frustration över att facket inte gör mer för att anpassa sig till den nya situationen på arbetsmarknaden. Kollektivavtal saknas för den växande, fattiga arbetarklass som forskaren Guy Standing döpt till "prekariatet". Han syftar på alla de som saknar ett ankare av stabilitet med säkra anställningar och rimliga arbetstider. Här gäller helt andra villkor, den som är obekväm och bråkar byts snart ut mot någon som är "trevligare".
Bohlin tycks efterlysa ett mer aggressivt, kämpande fack som inte drar sig för högljudda konflikter eller strejker. Det kan kanske bli nödvändigt, men framförallt handlar nog både fackets och den svenska socialdemokratins kris, om att man inte förmått ställa om sitt arbetssätt och sin retorik till den tid vi lever i. För att få fler att känna igen sig och för att kunna formulera rimliga åtgärder, borde man lyfta fram den osäkerhet och oro som växer bland anställda på många arbetsplatser. Att inte uppleva sig sitta säkert och att få ett allt tuffare förhandlingsläge gentemot sin arbetsgivare är förvisso inte något som är begränsat till temporära migranter.