Den moderna familjens sorg

En liten flicka försvinner och strax tror man sig placerad i en deckare. Helst eftersom en kommissarie Schneider går runt sjön och letar efter henne. Man hade ju sett henne på en klippa där, i en fotsid, gul regnrock och han hoppades innerligen att han inte skulle hitta henne. Det är början på Bengt Ohlssons nya roman Syster. Nej, kommissarien hittar inte flickan där i början eftersom man i den här boken hela tiden hittar någonting annat. En flicka försvinner, men boken handlar till större delen om hennes syster, eller handlar den om deras gemensamma familj, eller kanske om systerns hemlighet? Osäkerheten är en berättarteknik, och den fungerar. Med en försiktigt avkännande prosa skalar sig Ohlsson in i det som blir romanens kärna, genom personernas lager av berättelser och minnen, genom händelsernas gradvisa rekonstruktioner. Det är ganska elegant skrivet, ibland lite mässande, många omtagningar av stilformler, men samtidigt ytterst känsligt utfört. Det är om familjeliv, i en lagom diffus samtid, i ett nordligt land, sådär allmäneuropeiskt att väldigt många kan känna igen sig. Storasyster Miriam försvinner, lillayster Marjorie blir kvar och genom henne tänker Bengt Ohlsson fram denna roman. Föräldrarna skickar henne till faster Ilse, en ensam kvinna som bor vid havet och har vuxna barn som aldrig hör av sig. Naturen runt Ilses hus blir en ny upplevelse för Marjorie, en ny berättelse som denna outhärdligt kloka lilla flicka använder för att förstå världen och för att förstå sin storasysters försvinnande. En symbolisk natursyn som rymmer skräckromantiska associationer och anspelningar, gåtfulla grottor och sugande sankmarker. Alltsammans är naturligtvis ett slags sorgearbete, ett återkallande till livet av en som är död men måste minnas ända till den grad att man kan låta allting vara. Scener och repliker, färger på skor och lukter från kök, en pappa som alltid är roligare än andra pappor, en storasyster som är framgångsrik som barn förväntas vara i denna perversa tid. Och naturligtvis är hon någonting annat också, och den svärtan hämtar henne till sist. Familjen är en fästning i Ohlssons roman, ett fort där man relaterar sina liv till varandra på ett stundom outhärdligt sätt. Ingen annan samtida författare kan föra upp familjeterapin till samma estetiska höjder. Huruvida fästningen är en trygghet eller ett fängelse, det är spänningspolerna som håller berättandet levande, som motiverar hans litteratur. Det är skickligt framställt, samtidigt är det så samtidsabnormt att man riktigt längtar efter tystnaden i långa skogspromenader, långt från dessa sönderpratande familjer.