Omedelbart förändras kroppshållningen hos de båda aktriserna, Therese Lindberg och Linda Wincent: de släpper sina roller, slappnar av och blir sig själva, men ger också plats åt en svag men märkbar spänning: de förbereder sig för att ta emot regi. Eller instruktioner som det heter på så många andra språk, och kanske ligger det närmare sanningen. Och det är något du tar emot.
- Det är den där sista promenaden, säger Frej Lindqvist till Linda Wincent, det är den som känns konstig.
De kommer överens om hur det ska se ut, nickar åt varandra, och hamnar plötsligt i ett ivrigt samtal om de olika rollfigurernas sätt att vara, och hur de bör förhålla sig till varandra.
Frej Lindqvist som är en lång karl böjer lätt på knäna för att komma ner till skådespelarnas ögon. Nu har jag varit rätt bitchig ju, erkänner Therese Lindberg. Hon kommer med ett förslag, men då lägger Frej Lindqvist huvudet på sned, ler förbindligt och pekar på henne: Men sån är ju inte Ruth. Detta är de eniga om: sådan är hon inte.
Bekant med samtliga
Instruktören har sagt sitt. Särskilt demonisk eller odemokratisk är han inte, Frej Lindqvist, som befinner sig i Luleå för att regissera Alan Ayckbourns komedi-trilogi Alla älskar Norman. Han beskriver det som "ett helvetes privilegium" eftersom han är bekant med samtliga skådespelare i ensemblen sedan tidigare, och några av dem har han undervisat på scenskolan, bland annat i fars, hans specialitet. Det pedagogiska perspektivet har han tagit med sig i arbetet med pjäsen.
- I början sade Frej till oss att vi skulle starta en workshop, säger Therese Lindberg, vi lär oss under tiden, och det har jag aldrig hört förr från någon annan regissör.
Detta att de känner varandra sedan tidigare innebär att de har samma grammatik, som Frej Lindqvist kallar det; de förstår varandra och har samma grundsyn på teaterkonsten, att det först och främst ska vara lustfyllt att stå på scen. I det här fallet kommer agerandet att innebära en fysisk prövning: Alla älskar Norman består av tre fristående delar och när de spelas i en följd tar de en hel arbetsdag i anspråk. Vårt Vasalopp! utropar regissören.
Skådespelarna får äta under pauserna men också på scenen måste de stoppa i sig mat, och det äts åtskilligt i Ayckbourns pjäs - i synnerhet frukost, påpekar Linda Wincent. Därför blir det mest sallad och kanske lite gryta. Matbordet står i centrum, i bokstavlig mening. Det är dukat med tabletter och blågnistrande glas. En ljuskrona med glödlampor är långt nerhissad. Här kommer ensemblen att sitta, omgiven av publik på samtliga sidor. Det finns två läktare och inte fler än hundra åskådare ryms i lokalen. Det är så långt från titthålsteater man kan komma, säger Frej Lindqvist, som hoppas att rumskänslan ska smitta av sig under föreställningen.
God inblick
Med sin bakgrund - skådespelare, regissör, teaterlärare, författare med fokus på scenkonst - har Frej Lindqvist god inblick i samtliga aspekter av skådespelaryrket. Han vet hur det känns när en regissör ställer sig och petar, och han förstår behovet av att få anpassa sig till en roll. Såväl regissör som ensemble måste få tid att närma sig texten och ta den till sig. Den processen har förskjutits i tre, fyra veckor i det här fallet eftersom pjäsen är så lång.
- Det som brukar komma efter en viss tid kommer inte, säger Frej Lindqvist, och då måste man få vänta in det.
Minns en succé
Det är inte första gången som Alan Ayckbourns dramatik hittar till Norrbotten: på 90-talet sattes En fröjdefull jul upp. Frej Lindqvist minns det som en succé och det var bland annat därför som man bestämde sig för att spela Alla älskar Norman, som har blivit översatt av Klas Östergren. Ensemblen uppskattar Ayckbourns människoskildring, de tvära kasten mellan fars och allvar, och inte minst att texterna är så genomarbetade. Varje paus uppfyller ett tydligt syfte och går inte att hoppa över. Rollerna har inget tolkningsutrymme, de är snarare att betrakta som arketypiska representationer. Trots att Ayckbourn skrev sin komedi för snart 40 år sedan, med utgångspunkt i den tidens brittiska medelklass, tycker de att den är modern.
- Det är igenkänningskomik, säger Therese Lindberg. Och man ser det komma, det är nästan som barnteater då man ropar nej, gör det inte! Och så gör han det ändå.
- Det handlar om dig, säger Frej Lindqvist och pekar, och om det inte är du själv så är det din granne.
Ayckbourn är gubbe, Frej Lindqvist är gubbe, hur är det med könsrollerna, känns de också moderna?
Linda Wincent och Therese Lindberg har ingenting att anmärka på det, de tycker nog att de relationer mellan kvinnor och män som pjäsen skildrar överensstämmer med verkligheten: det är helt enkelt så här det är.
- Har det ändrats? säger Frej Lindqvist och lutar sig fram. Jag tror inte det.
Frej Lindqvist är född i Helsingfors och har arbetat på båda sidorna av Bottenhavet, och han tycker att det finns en mentalitetsskillnad på teatrarna i Sverige och Finland, som bottnar i folkkynnet.
- I Finland kan du vara konkret, och säga: Det du gör nu är åt helvete. Om du säger samma sak i Sverige till en skådespelare blir svaret: Har du problem?
Det optimala är en förening av de två metoderna, förklarar han, att ta till vara på den svenska dialektiken, att vara inkännande, samtidigt som man kan besluta sig i rätt ögonblick och inte prata för mycket. För det kan man visserligen göra. I vissa fall är det nödvändigt att ge regi med beslutsamhet, men det får absolut inte bli en fråga om makt. Att regissörens pekfinger är ett maktinstrument kan han inte acceptera.
- När jag arbetade i Helsingfors sade man "Herr Instruktör". Jag förstod inte det där, säg Frej istället sade jag. Då svarade de: Ja, herr Instruktör!