Den mänskliga komedien

Tre sorters liv, tre slags äkta par. På samhällsstegens övre pinnar Louise och Fredrik. Ytterst framgångsrika i ytterst betydelsefulla jobb. Befintliga i den samhällsklass som senare år haft stor nytta av så kallade reformer, alltså stora förmögenhetsomflyttningar till förmån för dem som redan har. Därefter Lena och Jansson. Den senare en snäll usling som ljuger lika övertygande som han spelar bort varenda korvöre. Han serverar plattityder med fabulerande charm och lyckas dölja alla sina håligheter. Och pengarna far väck, både de pengar han själv inte har och de pengar hustrun arbetar ihop. Hon älskar honom väldigt mycket, är lärare och därför träffar hon ibland Parvaneh, kvinnan från Esfahan. Parvaneh tar det största steget, hon lämnar sin man gråtande på golvet i hans ägandes pizzeria. Han har slagit henne en gång för mycket och blir så ensam. Därför träffar hon Lena på svenskundervisningen, liksom Lena träffar dottern till de ytterst framgångsrika för privatlektioner i franska. Och har svårt att få ut den svarta betalningen. Och den eleganta Louise är notoriskt otrogen sin man som är förbryllande och ihärdigt trogen, fast frestad hela tiden. Den mänskliga komedin i snabbformat. Ganska ofta tecknad med välvillig schablon, alla uppför sig ungefär som man förväntar sig, men alla är också förtvivlat mänskliga. De lider av missuppfattningar, mest av allt om sig själva. Med undantag för Parvaneh, hon har flyttat från sin missuppfattning. Lena förmår sig inga krafttag mot sitt elände till karl och Louise har missförstått både sig själv och mannen. Hon bär den patologiska lögnen, med svärta och sexuell besatthet. De lever i samma stad, säger baksidestexten, och staden påminner om Malmö. Gammal arbetarsjäl i armanikostym, tillräckligt många rika och fattiga för att de ska lägga märke till varandra och tvingas till visst utbyte. De rika har något att hämta hos de fattiga. Farligt nära schablonen som sagt, men så finns humorn och klacksparkarna inströdda överallt i texten. Och så Flygts förmåga att dra åt skruven ett extra varv, djupt in i köttet på sina huvudpersoner. Endast Parvaneh skonar han. De övriga är jönsar som nästan aldrig får tillfälle att säga rätt ord i rättan tid. Denna Jansson som kan servera trist spagetti och förklara bort varför den inte är oxfilé, oemotståndlig antirasist med städdille och spelmissbruk, den enda del av personligheten som svarar upp mot hans svammel. Och denna Fredrik som ringer sin svartsjuka megära hundra gånger om dagen för att han fortfarande, efter tjugo år, tycker så mycket om hennes röst. Med sin kantiga, säregna prosa lockar Flygt fram mänsklighet i situationer där den verkar dömd på förhand. Och tecknar bilden av ett Sverige där folkhemmet redan gått i bitar, men där det största hoppet lever hos dem som har något att erövra, de nya svenskar som gått igenom många grader av helvetet men ändå kan känna den rusiga glädjen i nya insikter och förmågor, om så bara detta enkla att lära sig cykla!

Den mänskliga komedien

Författaren Torbjörn Flygt lockar fram mänskligheten i situatiojner, där den verkar vara dömd på förhand, konstaterar Norrbottens-Kurirens recensent Jan-Olov Nyström.