Så går ett år ifrån vår tid och kommer inte åter. Med sig tar det flera av de böcker som tillägnats 2012 års mest omskrivne författare. Lyckligtvis, volymerna om nationalklenoden har till merparten varit svaga. Ointresserade. Greider försökte göra honom levande i det sociala projektet, någon skrev om hans skrivpapper, ytterligare en annan upptäckte att han var antisemit. Pliktrapporter, skrivelser.
Ulf Peter Hallberg avtäcker sin bildnings förträfflighet i Strindbergs skugga i Nordens Paris.
Han är skollärd och hänger sjok av läxläsning över sina personer så att vi ska tro oss att detta är gestaltning, alltså inbillning på riktigt. Följaktligen blir inte Köpenhamn av 1888 levande, icke heller Strindberg, Victoria Benedictsson, hennes planerade självmord eller ens bröderna Brandes och deras jättebegåvning (som linjerade hela epoken).
De essäistiska replikerna står som spön i backen, men varför har de rymt från sina böcker? Hotell Leopold, där alla stämt möte, blir aldrig mer än en hemlös lokal, byggd av kulturhistoriska formuleringar. Och Strindberg, som under denna tid skrev några av sina mest avgörande böcker, är en sur människoföraktare, en platt misogyn.
Vår tid, som inte längre har någon tro, låter juridiken ersätta politiken och faction får dräpa fiction.
Rena och artificiella förstår vi därför inte jubilaren Strindberg som lever i kraft av sin avsky för de färdigtänkta och gravallvarliga tankarnas krav. Sådana som Hallberg och hans roman är fulla av.