Den långa vägen till teateryrket

Kärleken färgar marken röd, precis som den välkända kören sjunger inledningsvis när operan Carmen förvandlas till musikalen Kharmen på Göteborgs stadsteater. Ett rött hav väller fram över scenen. I fonden reser sig tre kvinnogestalter, ståtliga och högresta, innan täckelsen faller och de sprattlar som marionetter hängande i sina trådar. Kärleken har ett pris, liksom högmodet och frihetstörsten. Särskilt för kvinnor. Absolut för Kharmen. I Rikard Bergqvists musikalversion har cigarrfabriken förvandlats till modern industri och zigenarlägret till rejvparty. Don José är polis med knarkspaning som specialitet och toreadoren fotbollsstjärna med rastaflätor. Mycket är förändrat, men allt är sig likt. Och mitt i alla våldsamma utlevelser och ångande kättja står Mikaela, ren som den vitaste snö och orubblig i sin stora kärlek till Don José.  ? Det var svårt från början att spela en så osjälvständig kvinna, det väcker många motstridiga känslor. Men samtidigt är det en utmaning att våga göra en roll som ligger så på gränsen till patetik och melodram, säger Mirja Burlin, dramats Mikaela. Att framföra Bizets musik, visserligen omarbetad till musikal, på en ensemble bestående av elva personer är inte lätt. Repetitionstiden har varit lång och intensiv. Här handlar det inte bara om att sjunga bra och tala. Dans är också en viktig del i dramat. Treårigt kontrakt Just nu har Mirja Burlin ett treårigt kontrakt med Göteborgs stadsteater, en lite ovan situation för henne som vant sig vid en tillvaro som frilansare. De tolv åren i Göteborg har varit minst sagt framgångsrika med roller på Folkteatern, Backateatern och Angeredsteatern. Dessutom flera revyer tillsammans med Kent Andersson och gänget på Aftonstjärnan, engagemang på Riksteatern och flera roller på TV, för tillfället i aktuella Häktet. Senast gjorde hon Donna Elvira i Göteborgs Stadsteaters uppsättning av Don Juan och dessförinnan titelrollen i Folkteaterns uppmärksammade pjäs Aprilhäxan, byggd på Majgull Axelssons roman. I radion kan man höra henne i P3:s Salva, men också som uppläsare i P1:s olika bokprogram. Mirja Burlin har gått den långa vägen till skådespelaryrket. Ändå började det tidigt. I Bergnäskyrkan fick hon sin första musikträning av kyrkomusiker som Ursula Grönlund och Göran Lindgren. Redan i tolvårsåldern kom hon i kontakt med Harry Nyman och Lule Stassteater och senare också med Scratch och teater Benjamin, en egen grupp. På Hermelinsskolan gick hon estetisk linje, den största teaterupplevelsen blev Staffan Göthes En uppstoppad hund ? ?jag tror jag såg den sju gånger? ? och via en roll i en av Norrbottensmusikens barnuppsättningar fick hon komma som elev till Norrbottensteatern där hon fick en roll i Agneta Pleijels När tiden började.  ? Jag hängde mig kvar där. Jobbade som sufflös och sjöng på olika evenemang. Det var viktiga år för mig, jag lärde mig mycket. Förutom ett år på Stockholms Teaterverkstad har Mirja Burlin inga scenskolor bakom sig. Ändå har hon lyckats ta sig fram i en teatervärld som präglas av enorm konkurrens. Det har ofta varit tufft, men rollerna har varit många. Blev kvar i Göteborg Till Göteborg kom hon för en audition till pjäsen Little Voice på Göteborgs Stadsteater. Den rollen fick hon och blev sedan kvar.  ? Scenskolan fungerar ju som ett körkort, du får ett intyg på att du har genomgått utbildningen, en bekräftelse på att du är skådespelare. Jag har fått lära mig yrket inifrån, med allt vad det innebär av ifrågasättande av mig själv och mitt kunnande. Å andra sidan har det också inneburit en frihet. Jag har mött en del tvivel, både från andra, men kanske framför allt från mig själv. Men jag har också mötts av så mycket kärlek, tillit och förtroende av dem jag har jobbat med genom åren. Norrbottensteatern har självklart en särskild plats i hennes hjärta. Där grundlades hennes syn på teater och stödet från skådespelare som Sara Arnia och Anna Azcárate betydde mycket då i början av karriären.  ? Bara att det finns en professionell teater är viktig. Utan närheten till Norrbottensteatern hade jag aldrig blivit skådespelare, säger Mirja Burlin, som för ett par år sedan återknöt kontakten med sin gamla teater. Som sufflös på Norrbottensteatern lärde hon känna regissören Leif Sundberg och dramatikern Ingegerd Montan under arbetet med pjäsen Det stora arbetet. För två år sedan satte hon själv upp samma pjäs, men med titeln Oss skyldiga äro som sommarteater vid Älvsborgs fästning i Göteborg med Maria Hörnelius som regissör.  ? Då fick vi låna scenkläder från Norrbottensteatern, de till och med sydde om dem så att de passade oss. Sara Arnia sa en gång till mig att det är viktigt vad man har här inne i det här yrket, och pekade på huvudet. Det gav mig en slags tro på mig själv och på min egen förmåga att våga gå min egen väg. Fastän jag bara var 18 år.