Den kloka galenskapen

Oscar Riktelius drabbas av galenskap. Hans medvetande splittras i svårtolkade skärvor efter ett oändligt meningslöst middagssamtal med gamla vänner. Det händer i Maja Lundgrens nya roman Mäktig tussilago som är skriven med träffsäker elegans och snittande replikväxlingar. Det är kanske Lundgrens bästa och jämnaste bok, den tyglar den äventyrliga exaltation som körde Pompeji i diket ibland och den håller sig berättande fri från den dokumentära pamflettism som ofta nog sänkte Myggor och tigrar. Även om det finns muntra passager i romanen präglas den av en sorglig grundstämning. Oscars värld är tvingande och normerande endast för honom själv, han relaterar sig inte till sådant som infinitesimalkalkylen, han är inuti den. Oscars vidunderliga blandningar av kvantfysik, klassiska referenser och sig själv förbryllar omgivningen, i den mån de ens uppfattar dem. Han går in i förvirringen, in i "Acherons pratskum" efter en nostalgisk kompismiddag. Man behöver då veta att Acheron i den grekiska mytologin var en gränsflod till dödsriket, till Hades. Dess vatten var bittert och det var grumligt. Den hade inte barmhärtigheten hos glömskans flod Lethe, hellre var den släkt med Cocytos, gråtens flod som flöt samman med Acheron och Styx och bildade ett stort träsk mitt i dödsriket. Oscar får varken glömma eller minnas helt klart, kanske är det tillståndet mitt emellan som är hans galenskap. Även hans liv har varit ett mitt emellan, en snäll medelklassman ofärdigt med det mesta, äktenskap, avhandling, jobb. Han är ett blekt nästan som först med sitt sammanbrott får en tydligare kontur. Då befinner han sig åtminstone i galenskapens trygghet för omgivningen, den han alltid irriterat med sin halvhet.
Mäktig tussilago skalar sig inåt Oscars gåta och berättelse, gripande och vackert. Hans psykiater fascineras av honom, låter hans redogörelse bli en dialog, en bok med annan uppläggning än den vanliga. Om livet är ett plockepinn hittar Oscar till sist pinnen. Lundgren skriver intellektuellt lekfull på ett väldigt roligt sätt. De djupare samtidsreferenserna flyger tätt genom texten, med nonchalant humor. Postkolonialism, genusteori och kaosforskning jongleras mellan styckena, och åker in och ut i Oscars märkliga medvetande. Och så vackert hon förmår beskriva denna Oscars mystik, som en slags fred, men väldigt annorlunda: "De hade nått den sista störtpunkten. Pax Oscar hade utvidgats till att gälla även omvärlden".Patienten tror fortfarande på paranormala fenomen, antecknar Oscars doktor. Oscar kontrar med "mister har fortfarande inte kommit till klarhet". Förutom allt av samtid, familj, politik och kolonial orättvisa som Mäktig tussilago handlar om har den en kärna som snurrar runt medvetandets natur. Om en galen och en frisk iakttar varandra och ömsesidigt antecknar analytiska och hanterbara iakttagelser, hur vet man då vem som är vem?

Den kloka galenskapen

Maja Lundgren Mäktig tussilago Bonniers