Tom Ripley är huvudperson i en serie böcker av den amerikanska författaren
Patricia Highsmith (1921-1995), varav de tre första av dem nu slagits ihop i en enda, drygt 800 sidor volym och återutgivits i Norstedts klassikerserie.
Ett berömvärt initiativ. Böckerna är sedan länge slutsålda i den vanliga handeln och har varit svåra att lokalisera antikvariskt. Alternativet har varit att skaffa dem på engelska men nu är alltså inte det helt nödvändigt.
Jag träffade tyvärr aldrig Patricia Highsmith, men enligt trovärdiga vittnen var hon garanterat en mycket speciell kvinna. I mitten av 1970-talet bjöds hon in till en av Svenska Deckarakademins sessioner och de som var med då minns fortfarande det hela med starkt skräckblandad förtjusning.
Miss Highsmith lär ha personifierat det svårspecificerade begreppet "luguber", bara genom sitt raffinerade sätt att vara.
Hon flyttade tidigt från hemmet i Fort Worth, Texas, och var under större delen av sitt liv bosatt i Schweiz, varifrån hon med viss oroväckande regelbundenhet sände ut sina alltid lika garanterat originella depescher av kvalificerade spänningsböcker.
Hon debuterade som 29-åring med Främlingar på tåg, som blev en omedelbar framgång och som lika omedelbart intresserade Alfred Hitchcock, som gjorde en suggestivt oförglömlig film av den med Farley Granger och Robert Walker, som de två unga männen som så att säga "byter mord med varandra".
Via romaner som När bussen stannar, Mord för Annabel, Glasburen, sammanlagt 22 stycken, upprätthöll Patricia Highsmith ett pålitligt litterärt rykte.
Men även i det privata favoriserade hon det excentriska. Hennes mest långvariga och obrutna förhållande var med sin skrivmaskin. Hon skrev under hela sitt liv mellan fem och åtta sidor högkvalitativ text varje dag. Hon hade ett stort antal kortfattade förhållanden med både kvinnor och män som betygsattes enligt en skoningslös poängskala i hennes strikt privata dagböcker och offentliggjorda först efter hennes död.
Dock deklarerade hon att "min fantasi fungerar mycket bättre när jag inte behöver umgås med människor" och föredrog katter, samt rökte och drack i alldeles väldigt ohälsosamma proportioner.
Hon betraktade sina romanfigurer som högst ickefiktiva människor och speciellt Tom Ripley som, i princip sitt alter ego - i så dramatiskt hög grad att hon till och med signerade sina böcker med frasen "Hälsningar från Pat/Tom".
Ingen kom någonsin på den barocka tanken att på henne placera epitet som "varm" eller "generös" men en av hennes favoritvanor var att betrakta sniglar som parade sig; i så hög grad att hon tog för vana att plocka med sig ett antal när hon befann sig på resa.
De tre böcker som ingår i den nu aktuella volymen är En man med många talanger (1955), En man utan samvete (1970) och En man med
onda avsikter (1974). Därefter följde Tom Ripley igen (1980) och Ripley på djupt vatten (1991), som inte har fått plats här, och efter detta var det slut.
I den första boken åker den charmerande Tom Ripley till Europa, tar sedan över en annan ung mans identitet, slår så ihjäl honom efter att ha skrivit ett testamente där han, Tom Ripley, utses som huvudsaklig förmånstagare.
I En man utan samvete expanderar han sin verksamhet som mördare, men har också försett sig med en elegant bostad i Frankrike samt en dito fransk hustru. Han ingår även kompanjonskap med en engelsk konstförfalskarliga.
I En man med onda avsikter, som Wim Wenders film Den amerikanske vännen med Dennis Hopper som en tämligen hippieflummig Ripley bygger på, utsätter han elakt en dödssjuk man för en infernalisk frestelse: om denne mördar en italiensk gangster kommer han att få en stor summa pengar att efterlämna till sin familj.
Men här får Ripley faktiskt trubbel med sitt eget samvete och går in för att hjälpa den man som han utsett till sitt offer. Hur det till sist går behöver inte avslöjas.
Första gången Tom Ripley gestaltades på film var av Alain Delon i René Clements Het sol (1960). Därefter har även Matt Damon, Dennis Hopper och John Malkovich inträtt i den raffinerat oemotståndliga rollen.
Jag har läst alla de här böckerna för länge sedan, men när jag nu läste om den inledande Ripley-trippeln så var det med lika stor behållning som tidigare. Den sugande suggestionskraften är fullständigt intakt och man förvånas (alternativt: förskräcks) inte ens när man under läsningens gång gradvis upptäcker att man sitter och hoppas att Tom Ripley ska klara sig.
Vilket han ju också gör. Varje gång. Därmed mycket medvetet en brytning mot genrens alla Gentlemens Agreement.
Som Miss Highsmith så elegant själv formulerade det en gång:
- Perversionen är det som intresserar mig mest. Det är det mörker som vägleder mig.