Den humanitära motgärningen

Det israeliska angreppet mot Gaza 2008 var ett brott mot folkrätten, en målinriktad massaker mot en civilbefolkning utan möjlighet att försvara sig. Siffrorna talar för sig själva, det gick 1.000 döda palestinier på tio döda israeler. Visserligen tycks Mellanöstern vara ett ställe som Gud och det mänskliga förståndet övergivit samfällt, men ändå. De döda barnen går inte att bortse ifrån, de bombade skolorna och sjukhusen. Och ska jag nu inte tvivla på läkarnas berättelser om ögonvittnet som berättar om skrattande soldater som skjuter ihjäl barnfamiljer så måste jag ju tro dem. Det är Song My, men på en jordisk plats där den angripne inte kan försvara sig. Och där motståndet organiseras på ett sätt som aldrig kan bli framgångsrikt, inte ens retoriskt. Det är ohygglig läsning, som alltid när det handlar om krigets massdöd. Brotten mot mänskliga rättigheter är inte undantag i Israels krigföring, det är regel. Och arrogansen mot världssamfundet börjar anta fundamentalistiska proportioner som till och med retar USA till vansinne. Om det stoppar deras vapensändningar får vara osagt. Det ligger något desperat över själva angreppet, dess osannolika kraftutveckling, redan första dagen dör mer än 200 palestinier, 1.000 skadas. En vettlöshet som bara en rädd stat kan utveckla, ett tecken på bakvänd insikt, detta krig kan aldrig vinnas, alltså blir målsättningen storskalig terror i stället. Man hade laddat och rustat länge nog, Gaza var instängslat, avstängt för inresande media och rapportörer. Avsikten var, liksom angreppet, övertydlig. Men det finns ju alltid en glipa, och där var de norska läkarna som kommit strax efter krigets början. Så kablades bilderna ut ändå, och Israel grundfäste än en gång sitt bottenlösa rykte. Fosforbomber, FN-högkvarter, skolor, sjukhus, det var ingen hejd på de militära framgångarna, många oskadliggjorda kvinnor och barn. Men boken handlar kanske framför allt om den humanitära motgärningen, på Shifasjukhuset i Gaza stad. Krigskirurgi och omvårdnad medan de förarlösa planen cirkulerade över alla instängda, som i en mycket ond film. Terrorplan som styrs från någon klinisk plats inne i Israel, från en dator och ett avskilt rum. Denna vidrighet. Så är läget och ingenting tyder på att det kommer att ändras i överskådlig tid. Två sidor har ömsesidigt grävt ner sig i historiska missuppfattningar, endast idiotin är gemensam. Men den israeliska terrorn är hundra gånger effektivare. Deras skuld är större och någonstans samlas även skuld till betalning.

Den humanitära motgärningen

Goldstonerapporten säger det. De norska läkarna Mads Gilbert och Erik Fosse säger det i boken Ögonen i Gaza. Egentligen säger hela världen det.