Den frälsande vattensalamandern

Birgitta Lillpers nya roman Om du fick tänka dig ett hem är full av melankoli och misantropi. Volmar Frank, lika fri som någonsin Johannes döparen, lever ensam i vildmarken, eller åtminstone i ett nedlagt kraftverk, långt fjärran den befolkade civilisationen. Barn,
familj och annat socialt har han lämnat. Han blir än mer evangeliskt refererande när han en dag återkommer med ett sår i sidan, ett sår som aldrig vill läka. Men han låter knappast barnen komma till sig, någon Kristusfigur är han minst av allt, är vasst misstrogen mot nästan alla mänskliga varelser. Som bäst tål han kvinnan Ilse som i någon mån får sköta om honom, men aldrig så mycket att det kan inskränka hans självvalda isolering. Det kan inte hjälpas att han blir smårolig i sin muttrande ensamhet, egentligen är han ju prisgiven att acceptera allt det medlidande som trots allt håller honom vid liv. Om det finns en frälsande varelse i den här romanen är det troligen den utrotningshotade salamandern. Den som endast uppenbarar sig den som närmar sig osedd, utan avsikt. Klampar man in som kunden i en butik förblir dess små skogstjärnar utan liv, då håller den sig borta. Men deltar man själv som natur, alltså oavsiktligt, då kan den visa sig. Annars är det mesta skit runt Volmar, samhället girigt exploaterande och påträngande, frukten besprutad, skogen hotad av en planerad golfbana. Nej, någon frälsare med hopp är han inte, när han är som mest gnällig och beroende av
Ilses omsorger är han nog närmare antikrist. Bakom all hans civilisationskritik växer egoismens renhet. Hans ständigt vätskande sår är en tom symbol för ett meningslöst lidande, bara ren dumhet hindrar honom från att ta kontakt med sjukvården. Hans asketiska frihet från egendom görs möjlig genom att han ständigt knaprar samhället i kanten, lite muslikt, ett vikariat här, en överbliven skjorta från Ilse där. Så föder han sin sociogyni med småsmulor från allt det han avskyr, det kostar trots allt på att leva som ädel och lidande vilde bland civilisationens ruiner. Märkligt nog tas han på största allvar av romanens medmänniskor, ingen enda skrattar åt hans ihärdiga dysterhet. Som motbild till den motbild som odlats sen 1700-talet i vår tankekrets är han ganska effektiv, han liknar ett möjligt slutord till en grönavågare i pensionsåldern, det mesta slog fel, småsmulorna från motparten blev räddningen. Lillpers roman är full av poetisk förtätning och symboliska undertexter till det kristna, till offret, lidandet, kanske till och med frälsningen. Ibland kan det bli lite jämntjockt med allusionerna, men den poetiska klangen i repliker och skildringar är skön. Kvinnogestalterna är naturligtvis jordnära och hoppfulla, männen i romanen är genomgående inbilska och egensinnade i alldeles fel proportioner. Att kalla hennes bok civilisationskritik leder fel, snarare rör den sig i 1800-talets fascination för ruinerna och skräcken för det okända. Någon gång i boken kan Frank verkligen tänka sig ett hem, en liten herrgård, där skulle han fylla dagarna med mening, men i vanlig ordning kan han omöjligen förklara vad det betyder. Det är inte det visionära hoppet som romanen överlämnar till läsaren. Hellre då det poetiska uppenbarandet av de verkligt skygga och sårbara varelserna, sådana som byggandet av golfbanor aldrig någonsin räknar in i kalkylerna, vattensalamandrar exempelvis.