Den amerikanske, freudianskt influerade filosofen Norman O. Brown skriver på ett ställe i sin bok Love’s Body: "Att vara en blivande kung är att vara son till en far; och att vara son till en far är att vara en slav." Det rör sig om en klassisk arketyp, med Browns ord "en gammal, gammal berättelse". Gammal för att den ständigt återaktualiseras.
Lukas Moodyssons roman Döden & Co. börjar med att huvudpersonen Lucas (med c) pappa hastigt dör. Deras långvariga, svårutredda konflikt förblev olöst, döden har spärrat vägen för vad som borde ha sagts långt tidigare. Trots detta väcker till en början faderns bortgång en ambivalent glädje hos sonen: "Jag vaknar nästa morgon och har ingen pappa. Det är en mäktig känsla. Jag var en prins. Nu är jag en kung." Slaven är fri, och har själv blivit herre. Men den nyvunna friheten innebär ett kortvarigt rus. Sonen tvingas nu definiera sig själv: Vem är han? Vad gör han med sitt liv? Och andra typiska frågor. Den roman om Marilyn Monroe som han med stor frenesi arbetar med, går i stå. Tankarna på pappans död och tragiska liv blandas med ilande, halvt bortträngda minnen av ungdomskärleken M, en historia som slarvades bort och som blir föremål för gravt nostalgiska idylliseringar. Han reser till Thailand och trängs med äckliga västerländska turister, han reser till en filippinsk ö som är hårt drabbad av barnprostitution, kanske för att söka sätta den egna plågan i relation till världens väsentligt större. Fadersarvet förslösas på tiggare och lyxhotell.
Krisen som tvingar fram förändring. Vetekornet som dör och bär frukt (Johannesevangeliets välkända ord citeras inledningsvis). Moodysons roman rör sig i grunden på hemtam mark, men förlorar sig lyckligtvis ofta i en rad utvikningar, hugskott, listor, uppräkningar, citat, som strömmar från huvudpersonens frispelande hjärna. Det är en god illustration över ett splittrat tänkande, där kunskaperna vinns genom planlösa googlingar och opålitliga Wikipedia-sidor snarare än genom tillkämpad lärdom och livserfarenhet. Kvar blir mest livlösa cache-filer. I samspel med huvudpersonens tilltagande sinnesförvirring bidrar detta informationsöverflöd till en accelererande rörelse, som i hög grad präglar romanbygget. Det är rikt på rörelse och energi men fattigare på gestaltning. Det blir efter ett tag väl enahanda i berättarens klaustrofobiska hjärnvindlingar, även om de återkommande meditationerna kring schack (och inte minst den helige dåren Bobby Fischer) är lugnande fullkornsavbrott. Fadern? Han tycks ha flyttat in där för gott, mer närvarande än när han var i livet.