Istället för hatad av krisande fyrtioåringar, vore det inte bättre att Staffan Westerberg blev uppriktigt beundrad för sin roll som fantasins verkställighetschef? Den som aldrig någonsin kan släppa sitt ansvar att så ytterst varsamt och med ständigt levande förundran gestalta gåtan i att finnas till?
Jag tänker om detta under läsningen av boken om Westerbergs liv och gärning, som ju fortfarande pågår, oförställt. En lite disparat skrift av antologikaraktär, intervjuer och artiklar, kronologier och egna texter. Goda analyser av kritikerna Margareta Sörenson, Lars Ring, Pia Huss.
Döden är hans tema, säger Leif Zern i den klokaste av dessa bokens analytiska texter, den livslånga och vemodiga besvärjelsen av döden som blir som allra tydligast i den egna pjäsen Lillebror och Storebror. Jag har kanske alltför stor distans till Westerbergs gärning för att rätt kunna ta ställning och hans många barnprogram i teve har alltid hamnat fel i tid i förhållande till de egna telningarna.
Men det är slående hur han liksom flyttat in i den strindbergska fantasin, de sena dramernas upphävande av fasta normer och regler, allt är dröm och allt är verkligt. Westerberg tycks leva Drömspelets värld, inte agera den, han går inte in i dess roller, han existerar rollerna. Det blir så tydligt i de stycken som handlar om förhållandet mellan dessa två dramatiker och Westerbergs egna arbeten åt Strindberg, som Spökspenaten eller Till Damaskus. Det finns stor frändskap där.
Att på detta sätt, ett helt liv, envetet burit upp de existentiella frågeställningarnas plåga och lust, det är mer än storartat. Vi ger oss inte, vi börjar om. Barnets blick går ut i världen och Staffan Westerberg får den att leva igen och igen.