Redan från början står det klart att det självreglerande pensionssystem som vi vanliga dödliga ingår i är perfekt för politikerna. När konjunkturen faller och sysselsättningen sviktar ser detta ekvilibristiskt konstruerade system till att pensionerna sänks, och det utan att ett enda byråkratiskt långfinger behöver lyftas. Eller för att tala klarspråk: Man slipper från politiskt håll ta ansvar för att vanligt folk, som ärligen förtjänt sina pensioner, får leva på nudlar och kranvatten. I det gamla ATP-systemet som byggde på de 15 bästa inkomståren var det inte svårt att räkna ut vad vi skulle få i pension.
Vi kunde också känna oss någorlunda säkra på att den summan faktiskt skulle betalas ut. I det nya premiepensionssystemet, som riksdagen gav klartecken till 1994 och stolt kallade "världens modernaste pensionssystem", handlar det om rena prognoser med mer än lovligt luddiga kanter.
Det som påverkar den framtida pensionssumman är inte alls bara, vilket politikerna ofta ger sken av, hur mycket vi tjänar och hur länge vi arbetar. Det handlar också om börsens utveckling och ännu mer om hur många av oss svenskar som kommer att ha arbete framöver. För att det ska finnas tillräckligt med pengar i systemet krävs att tillräckligt många arbetar i förhållande till hur många som ska försörjas. Med tanke på rent demografiska kurvor, med en åldrande befolkning, finns all anledning att vara orolig.
Ändå har det varit märkligt tyst i frågan och det är faktiskt inte svårt att gissa varför. Konsekvenserna av, och riskerna i, systemet tystnas ned. Ingen politiker vill förlora röster. Men där Fredrik Reinfeldt gått ut och talat om att det måste vara möjligt "för den som vill" att arbeta tills han eller hon blir 75 år har Dahlberg en mer krass syn: Den som vill ha en pension som går att leva hyggligt på lär nog snarare bli tvungen.
Nu kan man förstås invända att Dahlberg lika lite som någon annan har en glittrande glaskupa vilken ger tillgång till framtidens facit. Det kan vara så att han är onödigt negativ, att både börsen och antalet människ-or i arbete framöver överträffar förväntningarna.
Ändå bör man ha klart för sig att nuvarande system inte bara är mumma för politiker, utan också för banker och fondförvaltare som knaprar procent av våra pensionssparpengar. Några kritiska röster lär inte höjas från vare sig ena hållet eller det andra.
Men om nu systemet är så bra, kan man ju undra varför politikerna för sin egen
yrkeskår beslutat att behålla en modell misstänkt likt det gamla ATP-systemet. Flexibilitet och självreglerande pensionssystem ska tydligen vara strålande som idé åt svenska folket, men inte för de som bestämmer.