"Den bästa boken har man kvar"
Den svenska barnlitteraturens store språkkonstnär fyller 90 år i juni. Lennart Hellsing firas med en dokumentär och med utställningar. Själv har skaparen av ordet puddingpastej skrivit en ny bok.
NESTOR. Lågmäld och färgstark, lekfull och beläst. Hellsingkännarna framhåller ofta paradoxen som kännetecknet för den svenska barnbokens egen modernist.
Foto: Leif R Jansson/Scanpix
Hellsingkännare framhåller paradoxen som det mest kännetecknande för honom. Han är lågmäld och färgstark, lekfull och beläst. Hans förra bok är en djupt allvarlig berättelse, med bett i rimmet, som full av språkglädje berättar om människans väg till självförintelse. Welams vädermödor kom i höstas, och handlar om frossaren Welam som hämningslöst äter sig mot jordens undergång. En tonårsbilderbok, enligt baksidestexten, om ett ämne som de flesta tycker är intressant. "Vid varje kalas / fes han ut växthusgas. / Han prutta så jöklarna smälte". Welam Welamsson heter festprissen i en visa av Fröding. Lennart Hellsing sjunger några strofer. Welam var också ett namn Hellsing tog sig redan som tonåring, på lek tillsammans med en kompis. Så Welams vädermödor handlar egentligen om dig? - Ja, om mig också, den handlar om västerlandets befolkning, den inbegriper alla. Tänker du mycket på klimat och miljöförstöring? - Mänsklighetens utveckling överhuvudtaget har jag funderat en del över. Vart vi är på väg. Jag har skrivit lite om det då och då, vi började som fiskar, sedan kom vi upp på land. Så gick vi på fyra ben, så fick vi armar och kunde hänga i träna. Sedan gick vi på två ben och nu går vi på fyra hjul. Tror du att vi kommer att bättra oss? - Jag tror människan väljer sin bekvämlighet, hon kommer att vilja ha det så här bra så länge hon kan, dricka kaffe och äta tårta. Hon kommer inte att lämna det förrän hon blir tvungen. Det kommer att hålla under min tid i alla fall, men jag tänker också på mina barnbarn. Före litteraturforskarna
"Man hör ofta upprepas att vi måste försöka få barnen att nå fram till de goda böckerna, men är det inte snarare tvärtom? Det är böckerna som ska nå fram till barnen" skrev Lennart Hellsing i boken Tankar om barnlitteraturen på 1960-talet, en samling artiklar som fortfarande känns lika friska som hans rimkonst. På många sätt var den boken en föregångare till den forskning i barn- och ungdomslitteratur som då ännu inte existerade. Lennart Hellsing var också drivande kraft bakom Svenska barnboksinstitutet som fick hans privata unika samling av svensk barn- och ungdomslitteratur, närmare 2.000 titlar. - Om man jobbar i ett yrke vill man ju veta något om hur det utvecklats. Här fanns ingenting. Alla trodde att barnlitteraturen började någon gång när de föddes, innan dess var det stenåldern. På frågan varför han valde att skriva allra mest för barn återkommer han till sina upplevelser under kriget, och till tron på litteraturens förmåga att visa "nya vägar till glädje, eller vägar ut ur sorg och misströstan". - Jag var inkallad under fem år, inte hela tiden men av och till. Jag tänkte på vad man skulle kunna göra för att undvika krig i fortsättningen och jag tänkte att vi måste börja med barnen. Folk över 30 är inget att göra åt, då är de redan förstörda. Till skillnad från Barnboksinstitutets personal tycks han inte det minsta ledsen över att han inte heller i år fick årets Astrid Lindgren-pris. - Det där är trams. Priser är bra för de yngre, de som just börjat. Jag fick mitt första 1949, tusen kronor från tidningen Vi. - Det var då jag åkte till Afrika. Jag tick till Centralen och sa att jag ville ha en enkel till Marrakesh. Den kostade 150 kronor och varade i två månader. Man kunde stämpla uppehåll på baksidan, och mitt första uppehåll var vid Södertälje södra. Jag kom till Marrakesh, men då hade biljetten gått ut för länge sen.
Så jobbar vi med nyheter