Den bästa av filmer

Jag kan egentligen inte komma på någonting som är så särskilt dåligt med den här filmen. Möjligen hade man kunnat hålla igen en del på Tuomas Kantelinens nog så känslosmäktande musik, men annars så är det här tämligen klanderfritt. Och hur ofta kan man egentligen säga det ? vare sig om svenska eller om andra filmer? Jag tycker allltså oändligt mycket om Klaus Härös Den bästa av mödrar. Liksom jag även gjorde om hans förra ? och första ? film, den som hette Elina ? som om jag inte fanns. Härö är en intuitivt skicklig skildrare och tillvaratagare av unga människors känsloliv och värnlösa emotioner. Han tar sina unga aktörer på allvar, visar dem respekt och låter dem inte stå tillbaka för deras vuxna kolleger. Därför blir också hans barnskådespelare så väldigt trovärdiga. En varning känns dock också som direkt befogad i det här sammanhanget. En seriös sådan. Den bästa av mödrar är en så emotionell och djupt berörande film att respektive biograf-föreståndare, på varje plats där filmen visas, bör gardera sig genom att dela ut Kleenex eller andra sorters näsdukar. På den förhandsvisning jag bevistade gräts och snyftades det ohejdat i bänkraderna. Vilket inte alls var något fel. Är det någon film som man bör släppa fram känslorna inför så är det denna. Filmens förutsättningar är dessa: under andra världskriget skickades cirka 70.000 finska så kallade krigsbarn till Sverige. Ibland gick det inte så bra för dem, men vid andra tillfällen så gick det betydligt bättre. Det kunde också vara svårt för dem att klara den omställning det innebar när de så småningom skickades tillbaka hem till Finland också. Det förekom dock också att de fick stanna kvar i Sverige. Här möter vi Eero (på ett helt fantastiskt sätt spelad av Topi Marjaniemi), vars pappa har stupat i vinterkriget och som hamnar hos en bondefamilj i Skåne. Mamman (spelad så hjärteblödande äkta av Maria Lundqvist att hon redan nu måste konstateras som helt självskriven erövrare av nästa års kvinnliga huvudrolls-guldbagge ? annars är det total skandal!) tycker inledningsvis inte alls om honom. Hon hade väntat sig en liten flicka. Betydligt bättre blir kontakten med pappan (en likaledes helt äkta Michael Nyqvist). Men ändå vill Eeero bara hem, hem, hem. Han försöker till och med paddla i väg med en flotte, med Finland som destination. Så småningom förändras förutsättningarna för Eero och hans fosterfamilj och man börjar tro att allting nog ska ordna sig ? men? Dramat håller på att bli ett melodrama, men ändå ? inte riktigt. Det är också en poäng i att de scener som utspelar sig i nutid, med den vuxne Eero, är filmade i svartvitt. Medan scenerna i dåtid, när han är pojke, är i färg. Den bästa av mödrar är ingen film för råbarkade cyniker, men själv klarar jag bara knappast av en replik som ?jag vill också fastna med stövlarna i den skånska myllan? som Eero vid ett tillfälle, på knagglig svenska, yttrar. Det här förtjänar att bli höstens stora svenska publikvältare. Något annat är bara en enda stor orättvisa.