Han är den mobbade pojken i en svårförglömlig diktsvit av Eric Fylkeson, publicerad i den återutgivna samlingen Pojkdockans dikter. Eric Fylkeson hade kunnat bygga ut avsnittet till en roman, men väljer att koncentrera det till tiotalet sidor. På så vis går det kanske djupare, tar hårdare. Återspeglar något av känslan av det gängstryk som Glys åker på av mobben, sedan den pennalistiske slöjdläraren Ragnarsson pekat ut honom som syndabock: "Ragnarsson säger: / Glys Norman står / inte som man ska. / Hans led får komma / in och äta sist. / / Samtliga elever vet / att det är en lögn." Diktjaget intar den feges position, i valet mellan att rädda det egna skinnet och gripa in är det aldrig aktuellt med det senare. Längre fram - vuxenhet, ånger - leker han med tanken på att söka upp Glys för att reparera något av skadan, men: "Kanske skulle herr G. Norman / (en gammal klasskamrat / jag inte sett på åratal) / tro att du drev / med hans forna klenhet / och bli rasande."
Eric Fylkeson berättar om det omöjliga i en retroaktiv godhet, om det dåliga samvetet som lätt blir frånstötande och patetiskt: "Jag är ensam skyldig / och inträffar det att jag blir frikänd / eller att andra frivilligt börjar dela min skuld / blir jag ett objekt." Han arbetar ofta så. Med kluvna, ibland motsägelsefulla känslor, i dikter där tillvaron påminner om en klåda.
De etablerade formerna är för snäva för detta subjekt, kroppen för trång. Han "skäms så / inför speglarna" och menar att "En kropp som inte täcks av språk / är otäck". I förgrunden finns, som bokens titel antyder, en kritik av könsrollerna. Men det är inte så mycket den nutida genus- och queer-korrektheten som slår igenom utan snarare en mer tidlös föreställning om androgynen, "ett foster / ett elementärt kön / utan hormoner". Inte för inte utgår en dikt från David Bowies Quicksand, och om här skulle finnas referenser till Marc Bolan (T. Rex) som jag missat skulle det inte förvåna. Eric Fylkesons roman I åttonde huset från 1993 var en uppslagsrik fantasi där denne spelade en framträdande roll.
Pojkdockans dikter samlar dikter skrivna 1970-1985 och har sina utmärkta och mer försumbara sidor. De allra tidigaste dikterna är ungdomsalster som sådana ibland ser ut: energiska men magra på substans.
Det tar några böcker innan det börjar lossna. Särskilt läsvärda här är 80-talsdikterna med sina elegiska, långsamt framklarnade dikter om att stå i yrsnö utanför ett stängt konditori eller att äga en hatthylla men varken hatt eller rock att placera där.
Inte minst tjusar Eric Fylkesons bok genom att den i stora drag tycks så åldersbeständig: en pojkdocka som fortfarande har framtiden för sig.