De kallar sin soliga västkustpop för electrosurf och många har fört associationer till Beach Boys, vilket jag inte riktigt tycker stämmer. Snarare tycker jag att de präglas av slående likheter med nutida franska dansakter som Daft Punk och Phoenix, och då de fransmännen har haft ett oerhört stort inflytande på dansant popmusik under de senaste åren gör det tyvärr också att hela grejen känns lite mindre spännande.
Pacific! bygger sin musik på samma beats och samma gamla trummaskinsljud som så många andra, men som tur är blir det ändå lite originellt i och med att de draperar det hela i en solig popgitarrsmelodik.
De börjar spela strax efter midnatt och har att göra med en rätt folktom lilla scen vilket förmodligen beror på att större delen av festivalens unga publik redan hade åkt hem, samtidigt som den äldre publiken till stor del tycks ha uteblivit, om det nu inte var så att de valde öl i restaurangen i stället för Pacific!.Så sammanhanget känns lite fel särskilt eftersom det också är klubbmusik som är roligare att dansa till än att lyssna på. Men de lyckas ändå bygga upp någonting intressant som håller konserten igenom och mycket är det kanske tack vare projektionerna duon har bakom sig.
Även om det inte är rakt igenom strålande så är en tre-fyra låtar verkligen bra. Tveklöst bäst är Sunset Blvd där de blandar förlorade Philly soul-melodier från 70-talet i behagliga arrangemang med VST-synthar från Macintoshen.