Deckaren - vår tids folkhemsäventyr

Varannan svensk läser deckare, lika många kvinnor som män. Samma personer diskuterar också mer politik och dricker mer alkohol än de övriga. I alla fall om man ska tro en undersökning från SOM-institutet i Göteborg i fjol. Och att döma av årets deckarutgivning verkar förlagen vara inne på samma linje, i synnerhet när det gäller intresset för det specifikt svenska.
Marie Ljungstedt, Camilla Läckberg, Thomas Bodström, Mons Kallentoft, Anna Jansson, Björn Hellberg och så vidare. Inför årets semestersäsong är traven med just svenska deckare rekordhög. Lite för hög, konstaterar Jonas Axelsson, förläggare på Bonniers.
– Det är en blandning av tokig planering och av att förlagen tänker lika. Man har upptäckt att svenskarna inte bara köper pocket utan också inbunda böcker till sommaren, säger han.
– Det är inte alls säkert att det blir så här i framtiden.
Vad är det då som så många gillar? I fjol tyckte Björn Ranelid att en miljon svenskar kunde skriva som Liza Marklund, men bara en som Björn Ranelid. Leif GW Persson, själv deckarförfattare, sade i Expressen att den storsäljande Camilla Läckberg ”skriver som Nicke Lilltroll pratar” och jämförde hennes texter med tonårstidningen Min häst.
– Det var otroligt grovt, säger Frank Egholm Andersen, dansk litteraturvetare och författare.
Han talar om deckaren som vår tids folkhemsäventyr. I sin bok Den nordiske femikrimi är han inne på samma spår som Linda Skugge var i fjolårets deckargräl. Camilla Läckbergs läsare återvänder till hennes böcker, inte bara för Fjällbackakriminaliteten, inte i längtan efter stark litteratur, utan för att se hur polisen Patrik får ihop hemmalivet med sin höggravida författarfru Erica. Hur han med skuldkänslor lämnar en skrikande unge på dagis och sedan ger sig i kast med mordutredningen.
Mer livet än brottet
”Femikrimi” är Frank Egholm Andersens förklaring till nordiska och svenska kriminalframgångarna, både på hemmaplan och utomlands.
Amerikanska föregångare som Sara Paretsky och Marcia Muller skrev om kvinnliga poliser som söp lika mycket och var lika ensamma som de manliga kollegorna.
Hos de nordiska deckarförfattarna fick hjältinnorna familj och varaktiga relationer.
Den numera frånskilda och utbrända kvällsreportern Annika Bengtzons hektiska liv har stegvis blivit mer fängslande än de brottsfall Liza Marklund låter henne lösa.
– Det ska vara en balans mellan beskrivningarna av hur det är att vara kvinna i dag – att ha en karriär, en familj, en sexualitet – och den kriminella handlingen. Två handlingsstrukturer ska uppgå i varandra, säger Frank
Egholm Andersen.
– För trettio år sedan omprövade
Sjöwall-Wahlöö kriminalromanen
genom att ge den ett socialistiskt skikt. I dag använder man samma genre för att diskutera den moderna kvinnorollen. Kulturhistoriskt tycker jag det är otroligt spännande.
Kvinnliga poliser överallt
Även Stieg Larsson ser han som en författare av femikrimi eftersom de två hjältarna, den androgyna hackern Lisbeth Salander och den ”gode och givande” ekonomijournalisten Mikael Blomkvist, bryter mot traditionella könsmönster. Fjolårets deckardebutant och kritikerfavorit, Mons Kallentoft, har en kvinnlig polishjälte. Och när de nya Beckfilmerna spelas in är det självklart att komplettera Sjöwall-Wahlöös ursprungshjältar med en kvinnlig polis.
Är då den svenska kriminallitteraturen så högkvalitativ som man kan tro utifrån försäljningssiffror och explosionsartad utgivning?
– Ja, det finns många bra, säger Frank Egholm Andersen, med tillägget att han intresserar sig för vad i vår tid som kan förklara dess popularitet.
– Nej, säger Magnus Eriksson, litteraturvetare och kritiker på Svenska Dagbladet.
– Om man tar de kriminalförfattare som debuterat de 25 senaste åren skulle jag säga att det är två som inte är bedrövliga: Henning Mankell och Stieg Larsson. Henning Mankell är väldigt ojämn men när han är som bäst är han bra. Stieg Larsson har en lust i skrivandet när han verkligen går loss på deckargåtorna, men sedan slås han av att han måste få in samhällskritiken och då är det inte samma lust längre, fortsätter Magnus Eriksson.
Vilka samtida kriminalförfattare rekommenderar du?
– Stephen Booth, engelsman, och Megan Abbott, ung amerikanska som skriver 50-talspastischer.