Deckare i sjukhusmiljö

Förutsägbarheten är motorn i det vinnande konceptet, själva anledningen till det stora genomslaget. Deckare är ett trygghetsknark av minst samma betydelse som fredagsunderhållning på TV, gulliga husdjur eller sudoku, och är därmed inte att underskatta. Det existerar inte några kristider för den här typen av företeelser. Majvor Müllers tredje deckare, Mörka skuggor i Sunderbyn, har inga problem med att passa in i ett sådant mönster. Den är harmlös och försiktig, blir aldrig särskilt otäck, gör små humoristiska försök och har till synes inga andra ambitioner än att berätta en historia rakt upp och ner. Mycket kriminallitteratur är renons på litterära kvaliteter i egentlig mening, och hellre pratar man då om "hantverksskickligheten". Rent berättartekniska manipulationer, till exempel i form av överdrivna suggestionsmoment, som ska få läsaren att bläddra som en besatt. Men i Müllers bok hittar jag tyvärr varken det ena eller det andra. Här finns helt enkelt inte särskilt mycket att hetsa upp sig över. Ändå börjar det ganska lovande med ett mordscenario som i alla fall känns en aning intressant. Det berättas om journalisten Janne Borg, anställd vid NSD, som körs akut till Sunderby sjukhus med en skadad hand efter en alltför blöt personalfest. Väl på plats försvinner han spårlöst, i väntan på läkaren, och hittas sedan död i bårhuset. Hur han hamnat där är det ingen som vet. Som av en händelse är det bokens hjältinna, journalisten Hanna Storm, som kört honom till akuten och det är också hon som med uppenbar lidelse, för att inte säga blodtörst, börjar nysta i fallet. I soppan finns en förbisedd hustru, ett kommunalråd som blivit utsatt för elaka skriverier, en yngre kvinna som blivit våldtagen, och så vidare. Vem har dödat Janne Borg? Vem hade skäl därtill? Jag måste erkänna att jag känner mig märkligt ointresserad av svaret. Dialogen är styltig, personteckningen skissartad, humorn en aning unken, med dragning åt den könsrollscementerande fräckisen. Intrigen oengagerande, för att inte säga intetsägande. Korrekturläsning finns det också något som heter, men tråkigt nog inte innanför denna boks pärmar. Miljöskildringen då, bilderna från Luleås gator? Jo, förvisso. Inte helt dumma. Liksom hur sjukhusvärlden fångas. Där märks det att författaren har förstahandskunskap. Likväl är Mörka skuggor i Sunderbyn svår att riktigt ta på allvar, ens som anspråkslös nöjesläsning. Kanske hade den känts mer anständig med en tajtare form och högre sidvändarkvaliteter, även för den som inte har några högre tankar om deckargenren som sådan. Det är en genre som behöver angelägna representanter om vi ska orka stå ut med dess dominans.

Deckare i sjukhusmiljö

"Att påpeka att kriminallitteraturen är en förutsägbar genre är ungefär lika meningsfullt som att beklaga sig över att lussekatterna smakar likadant år efter år", skriver norrbottens-kurirens Martin Bergqvist i sin recension av Majvor Müllers nya bok Mörka skuggor i Sunderbyn.