Deckardrottning med blick för Kiruna
- Jag brukar säga att jag skriver vuxensagor där fantasierna måste vara trovärdiga, vilket inte betyder att det som händer skulle kunna hända i verkligheten. Deckargenren erbjuder en ram man kan tänja på och det är viktigt att hitta en balans mellan det skönlitterära och mordhistorien. Det sentimentala måste vägas mot något annat och mina människor måste vara rakt igenom komplexa, inte bara goda, inte bara onda. Hur jag sedan lyckas får andra bedöma, det ligger utanför min kontroll.
Men hittills har det gått bra. För Solstorm blev hon utsedd till Årets debutant medan uppföljaren Det blod som spillts blev Årets deckare.
I går stod hon med ett filmteam hemma i Kiruna och tänkte att hon är en sån som tål myggen, en av två saker Kirunabor brukar stoltsera med. Den andra är att de tål kalla vintrar.
Dagens frukost bestod av surströmming, serverad i TV4-Norrbottens morgonsoffa. Snart ska hon iväg till Sveriges Radio för en direktsänd intervju.
På hotellet kommer någon fram och tackar för ett bra Sommarprogram och nyligen sändes hennes novell Sommar under påverkan av vatten i radions P1, där hon var en av fyra inbjudna författare i en serie. Manuset till filmatiseringen av hennes debutbok Solstorm är färdigskriven utan hennes medverkan och själv har hon börjat skissa på en skönlitterär historia som ska ligga till grund för en kommande film.
Det händer mycket kring Åsa Larsson just nu och nästa vecka presenterar hon sin tredje spänningsroman om juristen Rebecka Martinsson och kirunapoliserna Sven-Erik Stålnacke och Anna-Maria Mella. Svart stig lyder titeln och utspelar sig som de båda tidigare i uppväxtens Kiruna.
- Nu har jag flyttat hem Rebecka Martinsson till Kiruna. Det funkar inte längre att låta henne komma hem på skidsemester, säger Åsa Larsson, som låtit sin huvudperson ta anställning på åklagarmyndigheten.
Vill nyttja miljön
Har man den gudabenådade turen att ha fått växa upp i Kiruna vore det dumt att inte utnyttja miljön, resonerar Åsa Larsson. Dels botar det hemlängtan och dels rör hon sig vant i språket, träffar den rätta tonen i dialoger och i sättet att uttrycka sig.
- För att inte tala om miljön! Där finns gruvan, avancerad rymdforskning, magiska ljusa sommarnätter och kalla vintrar - det är ju bara att ösa! För oss som vuxit upp där är det här vardag, men det är ju inte så svårt att förstå att andra upplever Kiruna som vansinnigt exotiskt.
Vid det här laget har hennes böcker givits ut på tio språk i elva länder och i höst åker hon för att lansera dem på en stor bokmässa i Kanada. Hon säger att det är tur att hon inte visste det när hon satt och skrev sin första bok.
Då arbetade hon fortfarande som jurist och skrev på tid som hon satte "järnstaket" omkring.
- Jag bestämde mig helt enkelt för att skriva tre deckare. Fick jag dem utgivna skulle det bli sex. Jag skrev det mesta i huvudet och på lappar när jag kom åt. Varje dag avdelade jag en tid för skrivandet, en tid då ingen fick störa mig.
Det var enda sättet för en yrkesarbetande småbarnsmamma som fått för sig att hon skulle börja skriva.
- Jag är uppvuxen i en bokälskande familj och har läst mycket. När jag började studera juridik slutade jag läsa skönlitteratur och när jag började jobba hann jag helt enkelt inte med. Mina jobb tog allt, hjärnan tog slut och på kvällarna orkade jag på sin höjd sitta framför TV:n och zappa.
Så blev hon barnledig och upptäckte att livet var tråkigt och huvudet tomt. Åsa Larsson sökte sig till en skrivarkurs och hennes längtan efter att få vara kreativ växte. Det var där på kursen hon bestämde sig, uppmuntrad av en lärare.
- När man får en sådan tanke som att börja skriva romaner i huvudet då gäller det att vara både galen och fanatisk. Eller åtminstone väldigt beslutsam.
Roligt med intriger
Egentligen var det ingen självklarhet att det skulle bli just spänningsromaner och efter de sex planerade böckerna om Rebecka Martinsson kan det bli något helt annat.
- Men jag tycker att det är roligt att skriva deckare, att tänka ut intrigen. Och anledningen till att jag fortsatte att skriva om Rebecka Martinsson var att jag efter första boken kände att jag ville veta mer om henne.
Solstorm handlade om en religiös sekt som spårade ur. Inför nästa bok stod hon framför kyrkan i Jukkasjärvi och såg för sitt inre öga hur det hängde någon därinne. Samtidigt såg hon också slutet av romanen - Rebecka Martinsson som står och skriker.
- Nej, men det där kan jag ju inte skriva om, de kommer att äta mig till frukost om jag skriver om något religiöst igen, tänkte jag, berättar Åsa Larsson som till slut struntade i sina egna invändningar och skrev Det blod som spillts.
Starten på den nya boken kom i Vassijaure. Hon såg en flicka med indiskt utseende och tänkte att "hon måste vara en främmande fågel i Abisko skola".
- Det bara rasslade till i skallen, precis som en sån där apparat. Jag behövde inte ens hitta på, historien bara kom. Efter att ha skrivit en bok om den lilla trånga församlingen och en om den lilla trånga byn kände jag bara: Släpp ut mig! Så i Svart stig har intrigen fört mig ut i världen med hjälp av gruvindustrin.
Numera vet hon hur skrivarprocessen fungerar och inför sin fjärde bok har hon för första gången börjat prata med sin sambo om vad som egentligen sker där i handlingen mellan början och slutet.
- Kanske var det en slump när jag sa att jag skulle skriva sex romaner. Eller så var det intuitionen. Ibland tänker jag att vi människor vet mycket mer än vi tror, vi avläser tusentals tecken utan att vi är riktigt medvetna om det och när vi inte argumenterar mot vår känsla kallar vi det intuition. Någonstans tror jag att det handlar om en slags kunskap, vi vet mer om oss själva än vi tror.
Så jobbar vi med nyheter