Hon var en gång en central figur i svenskt kulturliv, så central att Strindberg måste avhåna henne i Svarta fanor. Men ingen enkel etikett fäster på hennes gärning, hon var kulturradikal debattör, författare, pedagog och särartsfeminist. Ellen Key 1849-1926.
Hennes övertygelse om människans inneboende möjligheter, på individens styrka och en pedagogik för folkfostran är ovedersäglig. Nu får hon en väldig biografi av idéhistorikern Ronny Ambjörnsson. "Det är inte först i det goda samhället som människorna blir goda utan det är tvärtom goda människor som skapar goda samhällen" skriver han sammanfattande om hennes gärning.
I den mån hon är hågkommen i dag är det kring slagord som "vackrare vardagsvara" och möjligen "förbrukad kvinnokraft". Ambjörnsson skriver redan i förordet om det "tantsyndrom" som förminskar och osynliggör. Han vet vad han talar om. Ellen Key är hans livsprojekt, åtminstone sedan avhandlingen 1974.
Keys öde illustrerar glömskans makt, hon var en av de absolut mest tongivande intellektuella i Sverige en gång. Hon hade europeisk röst och hennes bredd var stor. Någon enkel sammanfattning av hennes åsikter är omöjlig att göra, hon var tidens röst i tidens frågor. Var hon störst som pedagog, med sin kritik av skolväsendets kadaverdisciplin och segregering? Eller som feminist, fast hon ofta nog låg i konflikt med dåtidens feministiska rörelser? Eller var hennes estetik viktigast? Hennes kamp för ljus, modernitet och vackrare vardag?
Hon var herrgårdsflicka från Småland, hade gott om böcker men ont om kärlek från föräldrarna. Hon fostrades internationellt, med resor, språk, läsning. En europeisk intellektuell förstås, alltid uppkopplat till aktuella tankesystem. Det sköna hon kämpar för är inte en prydnadsfråga, det är övertygelsen att skönheten gör människan bättre och världen rättfärdig.
Undervisar gör hon själv, vid Stockholms arbetarinstitut och i pedagogiska stridsskrifter som Barnets århundrade, och Skönhet för alla. Projektet med Nils Holgerssons saga inspirerades av Ellen Key som ivrade för att folkskolebarnen skulle ges bättre texter i undervisningen. Hon föregriper välfärdssamhället och alla dess institutioner, känns därför ofta mycket modern i citaten. Av sin samtid ansågs hon ofta osedlig. I själva verket var hon nog synnerligen sedlig, men anklagelsen var reaktionen på hennes starka argumentering för kärleksäktenskap och att skilsmässa vore att föredra framför dubbelmoral och otrohet. Privat förblev hon ogift, hennes livs kärlek var Ulf von Feilitzen, en redan gift man som hon förde en flitig brevväxlade med. Och kanske något mer.
Lagerlöf, Strindberg och Ellen Key, Sveriges internationella och intellektuella representation för hundra år sedan. Sedan följde en tid när Key nog var mer känd som smädesobjektet Hanna Paj (Svarta Fanor) än som den stora socialreformator hon var. Ambjörnssons engagerade biografi återställer rättvisan. Hon förtjänar sin plats bland de stora.