Författarna finns inte om de inte av egen kraft kan arbetar sig upp och bli synliga.
Alla institutioner verkar vara förlamade i denna rätt ofta obegripliga tid. Förlagen, framför allt de stora krymper. De små förmå så lite.
Att skriva är en urtidsdrift som så oändligt länge har funnits i människan. Meddelar dig och du finns. Idag ska du inte finnas för de som utbildats vid universiteten vet inte vad de ska göra med dina ord. Meningar, ord måsta tas in, förstås, måste vara viktiga. De är oumbärliga, men mottagaren är stum, avstängd.
Vad vill jag som författare? Antagligen får fram mina ord till dig, du som kan läsa. Jag vill beröra på djupet. Vill Du bli berörd?
Och makten? De som fördelar resurser och pengar. Vill de bli berörda? Och om, ser de krav som då kommer att ställas på dem och inser de sina begränsningar?
Vi författare, förutom urfattiga bibliotek som livnär sig på urfattiga kommuner, vad kan vi stödja oss på? Vem livnär oss? Måste vi för alltid vara Lena Adelsson Liljerots volontärer? Leva på luft och vatten?
Ser till mig som liten är
Jag bränna mina bilder
jag kommer
att bränna mina ord
mot havet
mot fyren
för att aldrig behöva återkomma.