Dean Vegas är The King

Och så här från början kan vi ju vara alldeles överens om en sak: det är alldeles för få musikaliska evenemang i Luleå som innehåller dansande tjejer. Men i samband med den förträffligt kompetente Elvis-imitatören Dean Vegas energiska och charmigt publikförförande show i Kulturens hus på onsdagskvällen (han återvänder dit på fredag kväll också och dessutom till Brasseriet) så förekom det en kvartett dansande tjejer. Lisa Hennix samt ytterligare tre. De ramade raffinerat in ett antal utvalda låtar, som Viva Las Vegas, G.I.Blues och Proud Mary, och - herregud! De tillförde verkligen något till låtarna. Mycket tjusigt och beundransvärt skickligt. Verkligen! Och denne Dean Vegas (som kommer från Australien och jag vågar satsa åtminstone en femtioöring på att han inte heter så men - spela roll) var ju en smärre sensation. I sig. Jag menar: en och annan Elvis-imitatör har man ju sett, genom åren. Bra. Och mindre bra. Om man väljer att uttrycka sig strikt diplomatiskt. Alltifrån Eilert Pilarm och uppåt (eller nedåt?). Vandrade ut med ros  Dean Vegas sjöng väl absolut passabelt, men man har hört bättre (gnäll, gnäll). Men när det gäller personlig utstrålning, charm och det där som i USA heter "working an audience", så ligger han väldigt högt upp. Dean Vegas vandrade ut i publiken med en ros-utdelande tjej i släptåg. Bjöd artigt upp en förtjusande äldre dam till en kortfattad tryckare, placerade sig lika artigt i knäet hos ett antal damer, fick ännu en tjej att sjunga med i Burnin? Love och tog upp en duo äldre gentlemän på scenen och fick även dem att sjunga (de firade, visade det sig, sina respektive 70- och 80-årsdagar - grattis, det här skötte ni excellent!). Och visst var det ju publikfriande. Men det var också så charmigt att man inte kunde göra annat än att småle, allt mera, åt vad som bjöds. Dean Vegas presterade också diverse respektingivande bål- och höftrullningar, gick ner på knä och andra barnförbjudna rörelser. Gedigen underhållning  I första avdelningen var det guldlamé-kostym, i den andra mörkröd jumpsuit. Och repertoaren gick i gång med Also Sprach Zarathustra (som alltid inledde den så att säga riktige Elvis shower) och innehöll sedan obligatoriska pålitligheter som Hound Dog, That?s Allright, Mama, Don?t Be Cruel, Return To Sender, Love Me Tender, Teddy Bear, Blue Suede Shoes, All Shook Up, en känslosam In the Ghetto, Heartbreak Hotel, Jailhouse Rock, Little Sister, Love Me och en hel del annat därtill. Det handlade helt enkelt om mycket gedigen och helt opretentiös underhållning. Berömvärt utförd och en nästan fullsatt kulturhusrestaurang rockade och applåderade med så att jag knappt har sett dess like. På mycket länge i alla fall. Alltså: här har ni showen att gå och titta på och ha det kul till, på fredag. Och jag är då så egoistisk att jag tar både Dean Vegas show och danskvartettens intressanta framföranden som en given födelsedagspresent, till just mig (som de naturligtvis inte hade någon som helst aning om men i alla fall)! Sämre födelsedagar har man ju varit med om! Thank You!