De vises sten
Filosofi från A till Ö: D
Dialektiken beskriver hur tillvaron är uppbyggd på motsatser. Det låter inte så märkvärdigt, vem som helst har väl tjusats av växlingen ljus och mörker, värme – kyla, glädje – sorg. Tillvarons siamesiska tvillingar. Men dialektik handlar inte om enkla motsatspar, dialektisk betyder att någonting består av både – och. Ett samhälle, exempelvis en svart diktatur, föder en ljus motkraft just genom att förneka den. Diktaturen bär på sin motsats, demokratin. Företeelsen klyvs i två: den är och den är icke.
Oförnuft och dårskap
Sorgligt nog gäller den i bägge riktningarna. Vår tro på förnuft och vetenskap föder oförnuft och dårskap. Teknik (som ju tjänar människan) föder förödelse som hotar inte bara torskens överlevnad utan även vår egen. Antibiotika dödar bakterier och fostrar dödens superbakterier.
Dialektik, motsatsernas enhet och kamp. Som tankens universalverktyg oöverträffat. Dess rötter går djupt ner i klassiskt, antikt tänkande, den dunkle Herakleitos brukar nämnas som den förste.
Motsägelser
Slår man på ordet sägs det betyda samtalskonst, för grekerna ett sätt att finna motsägelser i givna argument. Fråga Platon och ni förstår. I tysk filosofisk tradition blir dialektiken ännu mer skärpt, lite schematiskt hos Kant, precisionsformad hos Hegel. Hos den senare, för att inte tala om Marx, var dialektiken motorn när mänskligheten genom segrar och nederlag lyfte sig till allt högre nivåer. Storartat tänkt, men rätt?
Natten är dagens mor, skriver en svensk poet och talar därmed dialektiskt, kaos är granne med Gud. Kanske finner vi där det trösterika i dialektiken. Vetskapen att efter mörkret…och efter sorgen…
Någonting bättre är möjligt, viskar oss dialektiken. Vi ger inte upp, det är sannolikt att det osannolika inträffar.
Dialektik.
Så jobbar vi med nyheter