De tråkiga upprorens tid

Peter Mosskin Drömmen som brann Bonniers Platsen är Gagnef och huvudpersonen får arbete vid ett kraftverksbygge. Han är alldeles nysviken i kärlek av en flicka i Stockholm och precis så sentimental som unga män är i kärlekspinans timmar. Dock kommer han snart på bättre tankar för i stället för den svikande Magdalena kommer den mycket inspirerande Gro. Som han träffar på svensk-kubanska föreningen. Men däremellan kommer Klara. Låter det tråkigt? Det är det också. Mosskin minns nog rekvisitan från ungdomens år, men han förmår inte återskapa. Varken hjärta eller smärta. Och framför allt inte de politiska förhoppningarnas obarmhärtiga grusande. Hans prosa är underligt ojämn, försöker ibland koncentrera sig till lyriskt uttryck, men blir då bara pinsam. Bättre när han lunkar på i sin håglösa dagboksrytm där just ingenting tycks varken angeläget eller spännande. Mosskin förmår inte svara på några frågor, inte varför man ständigt var kär, inte varför man brann för en utopi som egentligen var död sedan tidigt 1900-tal, inte varför vardagslivets kalla förpliktelser ersatte övertygelsens hetta. Han placerar sina tidsangivelser som en ganska uppgiven utställningskommissarie, men egentligen minns han nog inte alls. Aldrig den kosmiska kraften i förälskelsernas rus, aldrig den kollektiva värmen i flygbladsutdelningarnas och tidningsförsäljningarnas vardagskvällar, aldrig den märkliga känslan att tro sig vara ett med historiens vilja och slutmål. Detta var stort och livsavgörande. Det hade en laddning som varar livslång. Men inte kan man läsa om det i Peter Mosskins roman.