De tidiga tonårens rollprövande

Den heter Läppstift för odöda, men handlar varken om vampyrer eller zombier utan om alldeles verkliga, vardagliga barn 2010. Det mest överraskande är dock att undertexten i den här uppsättningen är så tydlig. Redan i den inledande scenen får huvudpersonen Sofia faktiskt berätta hur hon förbereder sig och provar olika roller inför den kommande sjuan. Något som sedan dessutom spelas fram. Ingen kan därför missa att det är om de tidiga tonårens rollprövande, om ensamheten, och om avgrunden då man upptäcker att den man varit i hela sitt skolliv inte är den man känner sig som, pjäsen handlar. Sofia, eller Soffan som hon kallas i klassen, väljer att prova kärleken som nytt förhållningssätt och till föremål för förälskelsen utser hon Valle, den nya killen i klassen. Denne har massor av egna svårigheter att tänka på; pappan, den nya skolan, tvillingsystern Kornelia som i motsats till hans egen lugna vanlighet, skolkar, hänger i online-världen och är allmänt kantig. Viktigt för utvecklingen i pjäsen är också ett samtal mellan två avatarer i ett onlinespel, en plats där man både kan bestämma sin identitet, lösa uppdrag tillsammans med andra och umgås. De vuxna har barnen däremot inte så stor hjälp av - kanske är det av nödvändighet sådana förfrämligas i tonåren. Antingen ser man vuxna som komiska knäppgökar, som pjäsens gympalärare, eller som kravmaskiner. Pjäsen får därför en mängd olika spelplatser, hemmen, skolan, datorspelet - miljöer som samtidigt är ganska ointressanta i berättelsen men som vi ska förflytta oss mellan med hjälp av ljus, scenografi, ljud och rekvisita. Det fungerar sådär. Till slut ger jag upp att försöka hänga med, lösningarna känns inte självklara, och lyssnar på texten i stället. Det är nämligen som om regissören Öllegård Goulos inte riktigt lyckats bringa reda bland platser och tillstånd och kunnat nå fram till en gestaltande, tät uppsättning där replikerna snarare än förklarar skär luften som skarpa knivar. Främst påverkar det Ida Løken, som spelar stabilt och är rolig - men som stundtals skyms av orden och inte riktigt når in till sina 13 år. Mest utvecklad barntolkning har i stället Victor Nyström, Valle, då hans kroppsspråk med den sårbara pojknacken oftast tillhör en pojke i 12-årsåldern. Även den andra förstaårseleven från Teaterhögskolan i Luleå som medverkar i Julia Jonsson, Kornelia, gör en tolkning som förstärker olikheter och likheter mellan två samåldriga barn. Filip Tallhamn i sin tur har den knepiga uppgiften att dubblera och göra fyra skruvade vuxna. Han lyckas ändå utmärkt med den undergångsmärkta mamman i fuskpäls. Hon är inte alls rolig, bara sorglig, och visar att en man i kvinnokläder inte ovillkorligen blir komisk. Tillsammans tror, och hoppas jag att skådespelarna kommer att överbrygga premiärens brister. För med sitt humoristiska anslag och sin respektfulla attityd till datorerna som en plats för möten och lek, är Isa Schöiers Läppstift för odöda en viktig samtidspjäs om existensen och vänskapen. Riktigt väl spelad kan den för någon kanske också bli en lykta på framtidens krokiga vuxenväg.

De tidiga tonårens rollprövande

Norrbottensteatern inleder vårsäsongen med en nyskriven pjäs för barn. Det är offensivt gjort i en tid då barnkullarna och därmed publiken är mindre.