En av de allra mest läsvärda och intressanta historiska skildringar som jag har tagit del av under det senaste kvartsseklet är helt tveklöst den amerikanske populärhistorikern och författaren Adam Hochschilds Kung Leopolds vålnad - Om girighet, terror och hjältemod i det koloniala Afrika, som förelåg i svensk översättning år 2000.
Den handlade främst om den belgiske monarken Leopold II och hans utsugning av och regelrätt grymma slaktarmetoder mot befolkningen i Kongo, under den senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet.
Hochschild har också skrivit den mycket stringenta Spräng bojorna - Kampen mot slavhandeln (2005) och kommer nu med ännu ett samtidshistoriskt storverk av högkvalitativ potential: Aldrig mera krig - Lojalitet och motstånd 1914-1918. En helt absorberande boktrio.
Första världskriget var kriget som för evigt skulle göra slut på alla krig, deklarerades det och inledningsvis var en majoritet av deltagande nationer och soldater övertygade om att "kriget skulle vara över till julen (1914)" - det började i augusti samma år.
Men det dröjde till hösten 1918 innan respektive sidor äntligen beordrades att lägga ner vapnen. Då hade åtskilliga miljoner mist livet och kriget hade fått konsekvenser för minst lika många civila också.
Hochschild, som inte är någon yrkeshistoriker utan närmast bör betecknas som en till professionen mycket initierad författare och påläst journalist, har haft som ambition att skriva en "mänsklig historia" om första världskriget.
Han väljer att berätta om det via en serie porträtt av färgstarkt fascinerande personer, som alla på sina olika individuella sätt kom att ha betydelse för kriget, samt genom att söka orsakerna till kriget genom att dra ut rottrådarna bakåt; även så långt som till Boer-kriget i Sydafrika i början av 1900-talet.
Exempelvis har vi feministen Sylvia Pankhurst; dotter till den radikala suffragetten Emmeline Pankhurst som militant stred för kvinnornas rösträtt, som förälskade sig i den väsentligt äldre skotten och socialisten Keir Hardie (mamma Pankhurst och en syster till Sylvia gjorde för övrigt en omprioritering när kriget startade och förvandlades till ivriga patrioter och företrädare för krigets sak, medan Sylvia fortsatte den feministiska kampen för rösträtt och aktivt var mot kriget; medlemmarna av familjen kom att för all framtid bryta med varandra).
Den brittiske överbefälhavaren på västfronten i krigets inledningsskede hette sir John French; en obotlig kvinnokarl och spelare, med stora och livslånga skulder, som han regelmässigt lånade pengar till av sin äldre syster, kommunisten, suffragetten och den radikala pacifisten Charlotte Despard.
Det var först mot slutet av kriget som de till sist bröt kontakten med varandra.
Den principfaste patriotiske brittiske författaren Rudyard Kipling förhärligade kriget genom ett stort antal böcker och broschyrer. När hans son John rapporterades som saknad i strid bedrev han och hans fru mycket långtgående kampanjer för att lokalisera honom eller hans döda kropp. De lyckades aldrig.
Och en brittisk general som den stelt strikte och ständigt omedgörlige Douglas Haig, delade ytterst sällan sina underlydande mäns fruktansvärt helvetiska och årslånga tillvaro i skyttegravarna i Frankrike eller Flandern, bland mänsklig avföring, lera och ett oändligt gytter av råttor, grodor och sniglar.
Haig hade tillgång till ett franskt slott i Montreuil som privatbostad och hans matleveranser ombesörjdes inte sällan av miljonären Leopold de Rothschild och bestod vanligtvis av delikatesser som gåslever, lammstek och färsk fisk.
Och som Hochschild själv skriver, apropå den påfallande intelligensbristen hos de närmast underlydande i Haigs stab: "det fanns ingen brist på medelmåttor i den brittiska armén vid den här tiden" och det var exakt så Haig ville ha det. Ingen tilläts överglänsa Haig.
Bland krigsmotståndarna fanns den engelske filosofen Bertrand Russell, som straffades med fängelse för sin obrutna aktivism. Här handlar det för övrigt om ett livslångt pacifistiskt tidsperspektiv av ett sällsynt sällsamt slag: i slutet av 1960-kriget kom den då närmare 90-årige filosofen till Stockholm för att leda den tribunal som namngivits efter honom och som innehöll Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir, i sitt fördömande av Vietnam-kriget.
För att erhålla det mest rättvisa perspektivet på första världskriget kan ju Haigs monumentala offensiv 1916, slaget vid Somme, också särskilt nämnas. Det strategiska misslyckandet kostade 1.5 miljoner engelsmän med allierade livet. Kvarlevorna efter dem vilar på över 400 krigskyrkogårdar i närheten av den franska orten Somme.
Den idiotiska offensiven resulterade bara i erövrandet av några ynkliga kvadratkilometer mark. Haig och många av hans kolleger räknade det som framgångar om några hundratusentals män dog under framryckning.
I första världskriget introducerades på allvar stridsvagnen och kulsprutan. Men kavalleriattacker och lansiärer var fortfarande vanligt förekommande, i brytningen mellan gammalt och nytt.
Hochschild ägnar också stort utrymme åt dem som på hemmafronten i England (det brittiska fokuset dominerar) totalvägrade att gå ut i kriget och dömdes till hårda fängelsestraff. Samt till de som i strid drabbades av granatchock och slängde gevären när de skrikande sprang från striden. Eller de som anklagades för defaitism och deserterade.
Det var general Haig som hade det sista ordet kring deras öde och han kunde endera omvandla deras dödsstraff till fängelse eller beordra en exekutionspatrull av skjuta dem. Inte sällan förblev han iskallt obeveklig.
Jag tycker att Adam Hochschilds utomordentlligt läsvärda bok mycket väl kan jämföras med andra böcker om första världskriget, som de av Jolo eller Barbara Tuchman. De är dock närmare 50 år gamla nu och Hochschilds innehåller delvis nya uppgifter och perspektiv.
För vi blir ju faktiskt aldrig färdiga med det här eländigt djävulska kriget, som ju också krattade gången för och blev en pendang till det ännu värre - andra världskriget.