Även om det isländska kulturlivet för en utomstående ter sig oerhört expansivt anses kulturfrågorna där som här ofta vara av lägre vikt än många andra politikområden. På riksplanet sorterar kulturen under utbildningsdepartementet. Någon nationellt formulerad kulturpolitik finns inte, däremot regleras en hel del genom lagstiftningar av olika slag.
På Island finns två administrativa nivåer: staten och kommunerna, som i dag är 76 till antalet. Därmed skiljer sig landet från de övriga nordiska som alla också har ett regionalt styre.
Kulturpolitik
De isländska kommunerna har ansvar för lokala kulturfrågor, vilket bland annat innebär fördelning av ekonomiskt stöd till lokala kulturaktörer och för vissa institutioner, medan staten helt ansvarar för de nationella.
Två procent av den isländska statsbudgeten går till kultur. I Reykjaviks kommun handlar det om fem procent. I Sverige satsas en procent av den totala statsbudgeten på kultur, medan motsvarande siffra för Norrbottens län är 2,5 procent, vilket också är den del av budgeten som exempelvis Luleå kommun använder till kultur.
Till skillnad från staten har flera av de isländska kommunerna en skriftligt formulerad och strukturerad kulturpolitik. I Reykjavik arbetar man utifrån en kulturplan sedan 2001. Den som nu arbetas fram ska gälla till 2020.
Bästa partiet
Efter kraschen 2009 röstade de isländska medborgarna för en förändring. För Reykjaviks del innebar det att det nybildade partiet med det självsäkra namnet Bästa partiet, Besti Flokkurinn, drog in i det stora stadshuset beläget ett stenkast från Alltinget i stadens kärna. Borgmästare blev den på Island så kända komikern Jón Gnarr, medan punkaren och före detta sångaren i Björks gamla band Sugarcubes, Einar Örn Benediktsson, blev andre man. Bland de övriga ledamöterna hittar man artister och konstnärer.
– Vi vet var vi har våra politiker i kulturella frågor just nu, men efter valet kan det sitta andra personer där så vi jobbar mot klockan, säger Sólrún Sumarlidadóttir.
Flera jobb
Egentligen är hon musiker, utbildad i London, och en av medlemmarna i bandet Amiina. Välkända på Island med sin speciella minimalistiska musik från otaliga konserter och studiosamarbeten med kultförklarade bandet Sigur Rós.
Som många på Island är Sólrún Sumarlidadóttir van att jobba med flera jobb samtidigt, det är en del av kulturen i ett litet land där alla behövs. Som kulturarbetare är det också vanligt att man deltar i de olika ämnesfackliga organisationernas arbete för att ge förslag kring mottagandet av stipendier och stöd.
– Självklart är det svåra saker att avgöra vem som ska få pengar eller inte i ett litet land som vårt där nästan alla känner varandra. Men det är det system vi har och vi försöker att vara så noggranna och objektiva som möjligt.
Kulturen blomstrade
Från både stat och kommun kan man söka stipendier, stöd till projekt och en så kallad konstnärslön som innebär ersättning mellan två månader upp till tre år.
– Självklart fick vi dra ner på massor när krisen slog till, säger kulturchefen Signý Pálsdóttir, som är underställd turistchefen och som basar över ett kulturkontor med två anställda och just nu ett par projektanställda.
– Det konstiga var att kulturen blomstrade som aldrig förr då under krisåren, säger hon som nu ser små men viktiga förbättringar i budgeten.
Trots att hon arbetat med teater- och kulturfrågor i många år har hon svårt att sätta fingret på vad det är som gör kulturlivet på Island så starkt.
– En kollega från England sa en gång till mig att hon trodde att vi var ett land av älvor. För egentligen finns det ju bara drygt 300.000 islänningar här, men ändå har vi alltid stor publik oberoende om vi talar om teater, dans, film, musik. Den enda slutsats hon kunde dra av det var att vi nog är älvor, såna som älskar konst och kultur och alltid dyker upp när det är något sånt på gång!