De osynligas upprättelse

Barroy, en enslig ö i Nordnorge, på Helgelandskusten, är spelplatsen för den norske författaren Roy Jacobsens senaste roman, De osynliga.

Släktkrönika. Roy Jacobsen bjuder läsaren på en en fantastiskt släktkrönika i sin nya roman "De osynliga", menar Kurirens recensent Lars Hedström.

Släktkrönika. Roy Jacobsen bjuder läsaren på en en fantastiskt släktkrönika i sin nya roman "De osynliga", menar Kurirens recensent Lars Hedström.

Foto:

Kultur och Nöje2015-02-10 11:00

Det är en oerhört stark roman om de glömda människorna som bodde ute på de karga öarna. Allt var arbete, allt var beroende av väder och vind. De små öarna ute i havsbandet var ett fängelse och en frihet, det enda liv de egentligen kände till.

I De osynliga får vi följa familjen Barroy, fadern Hans, hustrun Maria, Hans syster Barbro, farfadern Martin och så Ingrid, dottern i familjen. Romanen tar sin början när Ingrid fyller tre år och det är dags för henne att döpas.

Vi får följa familjens kamp för att överleva. Fattigdomen ligger alltid och lurar, men här finns också de goda dagarna. Roy Jacobsens poetiska språk målar upp hav och land i detta karga landskap och förvandlar det till en mäktig och myllrande rik värld. Grym ibland, här förvandlas ibland naturens krafter till en obarmhärtig.

I klart väder ser man in till fastlandet med fiskfabriken, kyrkan, handelsboden. Det är ingen lång sträcka dit men samtidigt är det som om familjerna ute på öarna lever i en egen värld.

Romanen följer årstidernas växlingar med arbetet, fisket, djuren, allt som ska tas om hand och arbetet pågår från morgon till kväll, oavbrutet. Semester kan vara några dagars finväder en sommar, en stund inne i den gråa stugan ed familjen samlad runt några inköpta jultidningar.

Det är dottern Ingrid som är romanens motor, runt henne byggs historien upp. Hon är sin fars ögonsten, hon med det vackra leendet och samtidigt sin fars orosmoment. Ska hon visa sig vara lika lealös som systern hans, Barbro? Lite bakom, egentligen ingen att räkna med.

Vi får följa Ingrid och familjens öden från 1913 till 1928. Det är en resa från fattigdom till fattigdom, men kanske också en öppning till det som ska komma, det moderna Norge, det lite mer rättvisa landet. Roy Jacobsen har skildrat Norges väg till det moderna i många böcker. Han slog igenom, åtminstone i Sverige, med romanen Segerherrarna 1993. I Norge har han allt sedan slutet av 80-talet varit en oerhört populär författare.

De osynliga är författarens trettonde bok på svenska och alla utom Det nya vattnet 1988, är översatta av Staffan Söderblom. Jag har läst de flesta av Roy Jacobsens romaner på norska och sedan på svenska. Roy Jacobsens språk är oerhört vackert och ekonomiskt och översättaren Staffan Söderblom lyckas alltid till fullo förmedla nyanserna i Jacobsens fina språk.

Bokens karaktärer är oförglömliga, med Ingrids väg mot att bli vuxen som den skinande diamanten.

Den allvetande berättaren i romanen undviker också den fara som kan ligga i att skildra dessa fattiga människor och det hårda liv de får utstå. En känsla av sentimentalitet kunde förminska dessa människors betydelse.

Men här finns det ingen att tycka synd om, här finns istället klokskapen och förnuftet ute på ön. Men framför allt ger Roy Jacobsen oss en fantastisk familjekrönika där klassperspektivet ligger som en röd tråd i allt som händer. Inte med stora svulstiga ord utan den klasskänsla som visar sig i skildringen av vardagslivet, ja, hyllningen till arbetets värde och den solidaritet som frodas i en ganska obeveklig natur där misstag och slarv kan få svåra konsekvenser.

Roy Jacobsen är alltid värd att läsas och den som nu läser honom för första gången kommer säkerligen att hitta fler pärlor i hans stora produktion.

Litteratur

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!