De gjorde historien något rymligare

Moa Matthis Pionjärer och feminister. Om fyra kvinnliga författare och äventyrare Norstedts Fyra kvinnliga författare, fyra människor som sprängde gränser och gjorde historien något rymligare skildras av Moa Matthis i boken Pionjärer och feminister. Det märkliga är att de samtidigt var verkliga äventyrare. Är det en tillfällighet att det liv som levdes av Aphra Behn, Mary Kingsley, Isabelle Eberhardt och Karen Blixen inte bara var kulturproduktiva, lärda och artiga. Utan samtidigt har drag av äventyrsberättelse, av stort personligt risktagande. Kanske måste det vara så? I pionjärgärningen sätts man på prov, måste ta av sig själv, allt annat är ofarligt. Aphra Behn levde mellan 1640 och 1689. Som helt ung begav hon sig till den kanske vidrigaste av slavkolonier, Surinam i Västindien. Den belevade engelskan Behn fick sitt publika genombrott 1670 och blev mest känd för romanen Oroonoko. Berättelsen om ?den kungliga slaven? handlar om en upprorisk afrikansk prins som reser sig mot övermakten, krossas och avrättas så grymt som möjligt. Kolonialismen var ju human endast i hemländerna. Behn levde som skribent, fjorton romaner, sjutton pjäser. Det är inte oviktigt att påpeka, pengabekymmer förenar fria skribenter över kontinenter och tider. Mary Kingsley reste också till kolonier, på 1890-talet till Västafrika, beväpnad med paraply, rejäla under-kläder och smort munläder som hon själv sammanfattade det. En komplicerad personlighet som bekämpade kvinnlig rösträtt men tog sig fram i traditionellt manliga och farliga miljöer utan minsta tvekan. Kannibaler och krokodiler vimlar i texterna som drar åt det ironiskt moderna. Och succén var formidabel och Kingsley efterfrågad. Dock dog hon i skymundan som sjuksköterska i boerkriget. Det största utrymmet ägnas Isabelle Eberhardt, en internationalist, född i Ryssland, uppvuxen i Genève. Även hon ställde kosan till Afrika. Mansklädd gjorde hon den nordafrikanska öken, bytte tro till islam och äktade en algerier. I henne tar äventyret kropp, hon skriver, röker och älskar som en riktigt manlig äventyrare. Super också, allt i ett tempo som är självförbrännande. Hon dör 1904, av något så märkligt som en flodvåg i Sahara, då är hon 27 år och kroppsligt ett vrak. Och så till sist Karen Blixen, hon som i Brittiska Östafrika levde på farm och odlade kaffe. Svensk make, själv återvänder hon till Danmark när allt, inklusive äktenskapet, gått överstyr. Till Blixen har Matthis mer öppen kritik, välmotiverad. Moa Matthis skriver medryckande, analytiskt och precist. Hon har lika delar berättarglädje och djupsinne och tvekar inte att göra utvikningar och sidoblickar när det faller henne in. Hennes fyra kvinnor går på tvären och vägrar infria sin samtids förväntningar. De behöver inte vara sympatiska i allt. Jag tror den samtida feminismen gör sig själv skada genom tron att ersättandet av en orättvis ordning automatiskt medför en högra och ädlare ordning. Den kan helt enkelt innebära jämlikhet, men på ett relativt primitivt sätt. Och med det näst intill totalitära patriarkala förtryck som existerade (och existerar) måste revolten också få spreta.

De gjorde historien något rymligare

Jan-Olov Nyström tycker att "den samtida feminismen gör sig själv skada genom tron att ersättandet av en orättvis ordning automatiskt medför en högra och ädlare ordning", tankar som han fått när han läst Moa Matthis bok Pionjärer och feminister.