De bjöd på timmar av lycka

Onsdagskabaré med Svante och Flu
Kulturcentrum Ebeneser
Onsdag 16 februari

Kultur och Nöje2005-02-17 06:30
Rolf Nilsén
Det föreligger trevligheter på onsdagskvällarna i Luleå, från och med förra onsdagen och ett antal sådana framöver.<BR>Gentlemännen Lindqvist och Jonsson (med Svante och Ulf B. som förnamn) presenterar informella, men ändå väl sammanhållna, kabaréer som har det gemensamma att de innehåller av Svante Lindqvist författade monologer som utspelar sig i ?den lilla staden? och som ständigt inleds med den tankfulla meningen:<BR>&nbsp;? Det hade varit en lugn vecka i den lilla staden ?<BR>De som för fram en fullständigt vild gissning om att den lilla staden i fråga skulle kunna vara Luleå ? har ju inte en aning om hur rätt de kan ha.<BR>Herrarna har sysslat med dessa kabaréer och monologer tidigare; först på det etablissemang som då hette Jennys krog (och som nu heter Bhan Thai) och sedermera även på den första versionen av Färjan. Den som låg för långt från Storgatan för att folk skulle orka med att ta sig fram till den. I alla fall i någon mera överväldigande numerär.<BR>Nu som då är konceptet som så att Svante Lindqvist spelar fiol och berättar. Och Ulf B. ?Flu? Jonsson trakterar dragspelet. Och interfolierar.<BR>Och det håller. Hur bra som helst. Stötsäkert och kvalitetssäkrat (det senare är en av de begreppsmässiga käpphästar som med viss automatik återkommer i monologerna).<BR>Det är både bitskt och godmodigt och visst är det Gott att leva, som den inledande visan av Olle Adolphson heter, men nog kan det ju förtjäna att kommenteras också.<BR>I monologerna förekommer konsulten Krut, som egentligen heter Kurt men som stavade fel när han skulle skaffa sig visitkort (?visitkurt? möjligen?), paret Gustaf och Sara, redaktören Bengtsson, Bernhard och Signe-Maria, katten Rune, med flera återkommande personager.<BR>Om dessa berättar Svante Lindqvist vidare från sin pall de kommande onsdagarna. Sedan kommer kanske monologerna ut i häftesform också. Man vet aldrig. Det gjorde de i alla fall för några år sedan.<BR>Nu blev det schottis och skrönor, diverse dialektala övningar (herr Jonsson översatte belevat till pitemål somligt som herr Lindqvist yttrade), en polka från Junkerträsk (?en sovstad till Älvsbyn?), berättelser om flott-direkt-ur-stekpannan drickare och om stillsamt desperat längtan bakom gardinerna.<BR>Vemod. Humor. God iakttagelseförmåga. I god förening.<BR>Kvällens gäst var den helt sensationellt skönt sjungande Lina Ask, som fällde oss med Det är dej jag älskar.<BR>En mera improviserad gäst var läkaren (lekaren?) Leo Hassler, som bjöds upp på scenen, rev av en sardonisk betraktelse och klev sedermera ner.<BR>Thore Härdelins Lyckomarsch passade nog så väl in i sammanhanget.<BR>Det här var ju några lyckliga timmar under en onsdagkväll i februari.<BR>Till sist framfördes (med allsångshjälp från publiken ) den av Per-Martin Hamberg skrivna och av Gunnar Wiklund evighetsförklarade Nu tändas åter ljusen i min lilla stad.<BR>Fattades ju bara något annat.<BR>
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!